Är medvetandet en konsekvens av de processer som sker i hjärnan, eller kan medvetandet leva vidare utan en hjärna? Finns det ett liv efter detta? Frågorna kring döden är många, men finns det tecken på ett liv efter detta?
Många har upplevt nära-döden-upplevelser och de talar för att det finns något bortom döden. En andlig verklighet eller en andlig dimension. Att det finns något mer än det vi kan uppfatta här på jorden. Som exempel så finns det flera fall där människor, som varit blinda sedan födseln, plötsligt under en nära döden upplevelse kan se och uppleva vad som händer dem. Deras beskrivningar har sedan visat sig stämma med vad som faktiskt hände. Hur är det möjligt? Ett fall av nära döden upplevelse är särskilt intressant. Sångaren Pam Reynolds råkade ut för ett artärbråck långt in i hjärnan. För att kunna operera henne var man tvungen att sänka kroppstemperaturen till mellan 10 och 15 grader. Hjärtat stannades, hjärnan tömdes på blod och Pam var kliniskt död i en timma. Under operationen fanns ingen mätbar neurologisk aktivitet i hjärnan överhuvudtaget. Pams upplevelser under denna period är anmärkningsvärda. Hon upplever Gud och känner en överväldigande kärlek. Här kan du se ett utdrag från BBCs dokumentär ”The Day I Died” som handlar om just Pam Reynolds och hennes upplevelser. Gud älskar oss och vill omfamna oss alla. Han lever och är verklig. Han är ingen fantasi, utan mer verklig, mäktig och härlig än vad vi någonsin kan föreställa oss. När jag såg honom föll jag ner som död för hans fötter. Och han lade sin högra hand på mig och sade, var inte rädd. Jag är den förste och den siste och den som lever. Jag var död, och se, jag lever i evigheters evighet, och jag har nycklarna till döden och dödsriket. Jag önskar att jag var modigare. På alla tänkbara sätt. Jag beundrar dem som vågar offra något för sin övertygelse och imponeras av personer som har tillit att våga säga vad de tycker.
Vardagens hjältar som uppmärksammar förtryck, griper in mot orättvisor och står för sin åsikt när andra tycker annorlunda. Jag är avundsjuk på människor som vågar förändras mitt i livet. På dem som värnar sanningen. På dem som lever som de lär. Min beundran väcks av människor som utan prestige vågar låta andra växa. Av barn som är ärliga. Av tonåringar som vågar gå sin egen väg. Av vuxna som kämpar för det de tror på. Mod handlar för mig om tillit. Att våga göra det jag tror på, trots att jag är rädd. Rädslan kan lätt bli den dominerande och styrande kraften i livet. Då håller man sig till det invanda och vågar inte leta efter nya vägar att gå, av rädsla för att hamna vilse. Det blir lättare att tala om svaghet än att visa den. Lättare att fundera över orättvisans orsaker än att ägna tiden åt att förändra. I evangelierna är vattnet ofta en symbol för kaosmakten. Vatten har förmågan att ta liv. När det står att Jesus går på vattnet, betyder det att det kaotiska hålls i schack. Jesus lägger det under sig. Överfört till min egen situation betyder det att Jesus kommer gående mot mig. Han går över mitt livs kaos, för att stilla min oro och skapa frid. Gud vill skänka sinnesro just där livet är som mest i oordning. Evangeliet vill berätta att en tillit kan växa fram trots och mitt i livets kaos. En tillit som gör att jag vågar mer. Då svarar Petrus. ”Herre, om det är du, så säg åt mig att komma till dig på vattnet”. När Jesus säger åt honom att komma, stiger han ur båten och går på vattnet. För en stund vågar han och hyser tillit till att det bär. Så börjar det blåsa. Hans livs oro och kaosmakter gör sig påminda, han blir rädd och går mot botten. Jesus sträcker ut handen och griper tag i honom just när han sjunker. Trons språk är både faktaspråk och relationsspråk.Jag behöver ha tillgång till båda för att kunna hantera den här berättelsen. Om jag bara använder faktaspråk, så stannar jag lätt vid mitt tvivel på berättelsens sanningshalt. Ingen kan gå på vatten. Berättelsen måste därför vara falsk och påhittad. Alltså bryr jag mig inte om den. Men för mig är det viktigt att verkligen läsa vad det står. Jesus talar nämligen inte faktaspråk till lärjungarna. Han säger inte, ”Detta måste Ni tro på” eller ”Ju orimligare, desto bättre”. Istället talar han relationsspråk och säger, ”Var inte rädda”. Ord som vill väcka min tillit. Jag tycker om orden tillit och rädsla. För mig är de bättre än tro och tvivel. Ordet tro gör att jag associerar till att gissa eller förmoda. Att tro blir en sorts lägre grads vetande, preliminära antaganden i brist på säker kunskap. Något som kan ersättas så snart jag vet bättre. Faktaspråket är då ensam härskare. Hjärna och hjärta är inte i balans. Ordet tillit har vidare associationer än tro. Det betyder att hysa förtroende, att förtrösta och känna tillförsikt. Det ger de varma associationerna av att kunna lita på någon. En känsla av att stegen kan bära, trots den oro och ångest som ett liv innehåller. Ordet tillit är ett starkt och stabilt ord, det låter till och med likadant både fram- och baklänges. På samma sätt är det lättare att tala om rädsla än om tvivel. Rädsla handlar för mig om motsatsen till tillit. Upplevelsen av att inte riktigt våga, att inte kunna känna förtröstan och lita på den andre. Stegen bär mig inte riktigt när jag är ute ”på djupt vatten”. Jag sjunker. Vem sträcker sig efter mig när jag går mot botten? När jag vågar mig ut på relationsspråkets djupa vatten, kan jag upptäcka både min rädsla och mitt behov av tillit. När hjärnan härskar i ensamt majestät hör jag inte vad Jesus säger. Men när hjärtat får vara med, kan det särskilda i underverken hjälpa mig att upptäcka vardagsundret. Att tillitens steg kan bära över rädslans kaosdjup. Golfspelare
Golfare som puttar på green Golf är en sport som består i att spela en boll med en uppsättning klubbor från en utslagsplats, till och i ett hål i marken. Hålet är beläget på en särskilt behandlad yta benämnd green. Golf utövas både individuellt och som lagsport. Golf ses normalt som en skotsk uppfinning, då spelet omnämns i två lagar från 1400-talet, lagarna förbjuder spel av spelet "gowf". Vissa vetenskapsmän hävdar dock att det hänvisar till ett annat spel som påminner mer om det som idag kallas landhockey. De visar på att ett spel som går ut på att putta små bollar ner i hål med hjälp av golfklubbor spelades på 1600-talet i Nederländerna. Termen golf är etymologiskt osäker, men tros komma från det germanska ordet för "klubba", kolven. 1744 grundades världens första golfklubb, "The Honourable Company of Edinburgh Golfers", som använde sig av Leith links och Bruntsfield links för att spela golf. Den första golfklubben som grundades utanför Storbritannien var "The Royal Calcutta Golf Club" i Indien 1829. 1873 grundades den första nordamerikanska golfklubben, nämligen Royal Montreal Golf Club i Kanada. Det moderna spelet utvecklades väldigt mycket i Skottland under andra halvan av 1800-talet. Reglerna, bandesignen och klubbutformningen började då likna dem som används idag. Banor började att byggas i Skottlands och Englands inland av bland annat kommuner, järnvägsbolag och privata klubbar. Den största utrustningsförändringen sedan 1800-talet har varit bättre gräsklippare, främst runt greenerna, bättre bolldesign, sedan ungefär 1900 har gummi använts istället för guttaperka, och introduktionen av metallskaft under 1920-talet. Under 1970-talet började metallhuvuden ersätta träklubbornas trähuvuden, klubborna går dock alltjämt under namnet "träklubbor", och grafitskaft introducerades under 1980-talet. De flesta golfbanorna har 9 eller 18 hål varierande i längd från drygt 100 meter upp till nästan 600 meter. För de kortaste hålen (Par 3) behöver en god spelare ett slag för att nå greenen, medan även en god spelare vanligtvis behöver tre slag för att nå greenen på de längsta hålen (Par 5, det finns också ett fåtal hål i Världen som har Par 6). Det kortklippta spelfältet på ett visst hål har benämningen fairway, medan det område, som har längre gräs eller ren naturmark har benämningen ruff. På fairway och/eller i anslutning till ruffen kan finnas olika former av hinder, dessa hinder är, Sandhinder, som benämns bunker, där någon i marken grävt ut mer eller mindre djupa hål, som i stället för gräs har sand, som gör det svårare att utföra ett slag. Vattenhinder, som kan bestå av diken, dammar, sjöar, med mer eller mindre djupt vatten och som i de flesta fall omöjliggör att ett slag utförs. För spel i anslutning till hinder finns särskilda regler. Greenen är den del av golfhålet, som omger hålet bollen ska ner i. Den är klippt extra kort för att möjliggöra att bollen ska kunna rulla längre sträckor. Greenens nerklippning och kondition kan variera beroende på svårighetsgrad på banan. Greenens hastighet mäts i stimp. Gränsen för en golfbana är oftast markerad med vita pinnar, varvid området utanför denna markering är out of bounds, vilket innebär att inget spel ska förekomma där. Varje hål karakteriseras av sitt längdvärde, par. Par på ett golfhål är en längdbestämning enligt följande: Par tre-hål är upp till cirka 225 meter Par fyra-hål är från cirka 225 - cirka 425 meter Par fem-hål är från cirka 425 - cirka 610 meter Det finns även golfhål som har par sex men dessa är ovanligt förekommande. I Sverige finns par 6-hål exempelvis på Norrtelje GK, Sisjö GK, Forshaga GK, Kungälv-Kode GK och Huvudstadens GK Lövsättrabanan. Vid de flesta golfbanor finns också ett antal andra funktioner som ett övningsområde där spelaren kan träna puttar, ett övningshål där man kan träna inspel, övningsbunkrar, samt ett område där man kan träna längre slag, en så kallad driving range. Bollarna plockas in av en bil, traktor eller specialfordon. Många golfklubbar bedriver också utbildning av nybörjare, unga som gamla, liksom instruktion som leds av en professionell instruktör. Golfreglerna är internationellt standardiserade och bestäms av Royal and Ancient Golf Club of St Andrews (R&A) och United States Golf Association (USGA). USGA och R&A har kommit överens om att USGAs rätt att driva och upprätthålla golfreglerna är begränsad till USA och Mexiko. Reglerna uppdateras ständigt, och normalt revideras reglerna vart fjärde år. Golfens underliggande princip är rättvisa. Golfens grundregler brukar sägas vara: Spela bollen som den ligger och banan som den är, men om ingetdera är möjligt, gör det som är rättvist. Men för att göra det som är rättvist måste man kunna reglerna. Några grundläggande regler: Varje spelare ska spela bollen där var den stannat efter föregående slag, såvida inte en regel tillåter eller kräver annat (Regel 13-1) En spelare får inte acceptera hjälp inför slaget (Regel 14-2) Banan får ej förändras för att spelaren ska få fördelar, förutom i vissa fall som definieras i regelboken en boll får bara bytas ut om den förstörs eller förloras. Golfens etikett inkluderas i golfreglerna och är bindande för spelarna. De täcker ämnen som säkerhet, rättvisa, spelhastighet, sportsmannaanda och varje spelares skyldighet att sköta banan. Grova brott mot golfetiketten/golfvett kan leda till diskvalifikation (Regel 33-7). Det finns strikta regler som reglerar spelares amatörstatus. I grunden innebär de att någon som undervisat i golf eller spelat golf för att tjäna pengar inte längre anses vara en amatör och därför inte heller har rätt att delta i amatörtävlingar. En professionell spelare kan dock reamatöriseras, en process som dock kan ta många år. För golfspelare som har golf som en hobby eller en motionssport och alltså är amatörer, används ett handikappsystem, i detta fall stavat "handicap", som i teorin innebär att två golfare med vitt skilda handicap skulle nå samma slutresultat i en tävling om båda spelade på samma relativa nivå. En spelare med en högre handicap, och därmed en sämre spelare, ska kunna vinna över en spelare med en lägre handicap, en bättre spelare, om den senare har en dålig dag. Detta system möjliggör tävlande mellan personer med olika spelskicklighet. Olika länder har olika form av handicapsystem. Vissa länder, häribland Sverige, använder dessutom det så kallade slopesystemet som komplement till handicap, för att även gradera svårigheten på olika golfbanor. Golf spelas med klubbor av olika slag. De brukar indelas i träklubbor, järnklubbor och putter. Under en tävling är det inte tillåtet att medföra fler än 14 klubbor. De transporteras vanligtvis i en slags väska, golfbag, som antingen bärs eller dras på en vagn. I Sverige har det även utvecklats en specialvariant av denna kallad Kinbag. I samband med professionella golftävlingar bärs den av en särskilt anställd bärare, caddie. Varje klubba består av ett skaft och ett huvud. Skaftet, som är rörformigt och av stål eller kolfiber (grafit), är cirka 10 – 15 mm i diameter. I skaftets ena ände sitter ett klubbhuvud, som är den del av klubban som avses träffa bollen, och i den andra ett grepp av läder eller gummi för att ge spelaren så bra kontroll som möjligt över klubban. Klubbornas längd varierar mellan cirka 90 och 115 cm. De olika klubborna har ett huvud, som är tillverkat så att dess framsida (den som ska träffa bollen) har en lutning i förhållande till klubbans undre, i allmänhet plana, yta. Denna vinkel kallas loft och är en av de faktorer som ger bollen dess ba)skruv, och därmed dess höjd, vid ett slag. Träklubbor är de längsta i en uppsättning klubbor. Skaftets längd är oftast 100–115 cm och träklubborna används för att åstadkomma längre slag. Huvudet på en träklubba är en tämligen stor klump med en svagt konvex framsida och en platt undersida, som i någon mån ska förhindra att klubban gräver sig ned i marken. Ursprungligen var träklubbornas huvud verkligen gjort av något hårt träslag, men numera är även huvudet på dessa klubbor med några få undantag tillverkat av ihålig metall (stål el. titan), som ibland är fylld med någon skumfyllning, på engelska "metal-woods". Vanligtvis ligger träklubbornas loft mellan 7.5 och drygt 30 grader. Klubbor med träskaft är idag närmast att betrakta som museiföremål. Den längsta träklubban (med minst loft) (metal-wood) är en så kallad "Driver", vilken används för utspel från tee. Vid dessa slag placeras bollen vanligtvis ovanpå en "peg". Järnklubbor används för kortare, men också mera precisionsinriktade slag, framförallt vid spelet nära green. Järnklubbornas längd är vanligtvis 90 – 100 cm. Deras huvud är av solid metall med en platt framsida och klubbornas loft varierar mellan 16 och 60 grader. De längre järnklubborna används vid relativt långa slag från fairway, medan de korta järnklubborna nyttjas vid slag på nära håll eller ur svårare lägen. En wedge (Sve. Kil) är en järnklubba med extra hög loft. Vissa av dessa klubbor har en speciellt konstruerad undersida, sula, som är avsedd att glida på underlaget i exempelvis en sandbunker (Sand wedge) eller i högt och tätt gräs. En speciell wedge som blivit populär de senaste åren är en så kallad lobwedge (58-64 grader) som används vid knepiga inspel till green. Såväl träklubbor som järnklubbor har på framsidan av huvudet räfflor som måste vara av speciellt utseende, vilket beskrivs i reglerna. Räfflorna har som uppgift att förstärka bakskruven hos bollen vid slaget. Exempel på olika typer av wedgar är sandwedge (56 grader), som främst används i bunkrar, och pitching wedge (48 grader) gap-wedge (52 grader) och lobbwedge (58- cirka 64 grader). Wedgarna används vid slag på 110 meter från green och ner till någon dm utanför green. Putter förekommer i ett mängd olika skepnader med bland annat extra långt skaft (hakputter, bröstputter etc) och även olika former på huvudet. Det gemensamma för alla putterklubbor är att de har en slät framsida som är nästan vinkelrät (loften kan vara 1-2 grader) mot underlaget för att undvika att bollen lyfter från underlaget, greenens gräsyta, vilket annars skulle försämra träffsäkerheten. En putter kan ha "två framsidor", och tillåter på detta sätt en vänsterspelare att ha samma putter som en högerspelare. Puttern brukar man anse som den viktigaste klubban i bagen, det är ju puttern som slår bolen i hål. Om man inte har puttern så blir det väldigt svårt när Du kommer fram till greenen. Till utrustningen hör naturligtvis också bollen, vars konstruktion finns beskriven i reglerna. Dess storlek är angiven så att dess diameter är lägst 42,67 mm och dess vikt högst 45,93 g. Bollens yta är täckt av ett stort antal så kallade dimples, urgröpningar, som är fördelade på ytan efter särskilda mönster. Den rotation som klubbhuvudet åstadkommer hos bollen vid huvudets träff förstärks och stabiliseras genom ytans speciella struktur, men även slagets längd påverkas kraftigt. En helt slät boll får en avsevärt kortare slaglängd. Bollen består av ett skal som är tillverkat av konstmaterial (i golfens forntid användes läderbollar fyllda med fjädrar, senare kom guttaperka att användas) som omger en kärna, denna har olika sammansättningar beroende på olika tillverkare. Kärnan kan delas i ytterligare lager och därför finns tvådelsbollar (skal+kärna), tredelsbollar och fyrdelsbollar. Nya tekniker och metoder för att variera och optimera egenskaper hos bollen tillkommer ofta. Golfare använder ofta handskar för att få ett bättre grepp om klubban och för att förhindra blåsor. Det förbättrade greppet gör att man har bättre kontroll under ett hårt slag vilket medför att man kan slå längre men fortfarande ha kontroll på slaget. Det vanligaste är att man bara har en handske på den icke dominerande handen. En högerhänt spelare har alltså en handske på vänster hand. Klubbor och annan tillåten utrustning medförs på banan i en väska benämnd golfbag. Somliga spelare bär hela sin utrustning, men det är tillåtet att använda sig av en speciellt konstruerad vagn för att transportera den. Framförallt i USA kan små motordrivna fordon ses, som kan hyras vid golfbanan för att transportera spelaren och dennes utrustning, så kallade golfbilar. Dessa är oftast eldrivna men bensindrivna varianter finns också, främst på mer kuperade banor. I Sverige används golfbilar mer och mer omfattande, de är i allmänhet eldrivna. Det tidigare kravet på läkarintyg har de flesta klubbar avskaffat. Som så många andra sporter idag har det även inom golfen utvecklats en omfattande professionell tävlingsverksamhet. Organisationer som benämns "tour" anordnar tävlingar, skaffar fram sponsorer och bestämmer vilka spelare som är kvalificerade att delta i respektive tävlingar. De mest kända av dessa tourer är PGA-touren i USA (PGA = Professional Golfers Association), LPGA-touren (LPGA = Ladies Professional Golfers Association), PGA European Tour och Ladies European Tour i huvudsakligen Europa och Champions Tour i USA för spelare som fyllt 50 år. I dessa tävlingar tävlas om prispengar, som kan uppgå till sjusiffriga belopp i svenska kronor. I Sverige finns främst Nordea Tour som är en del av Challenge Tour som leder in till Europatouren. De fyra största golftävlingarna på såväl herr- som damsida brukar betecknas som "majors". Herrsidan The Masters Tournament US Open i golf The Open Championship (=British Open) PGA Championship Damsidan Kraft Nabisco Championship (tidigare Nabisco Dinah Shore) U S Women's Open LPGA Championship Women's British Open Lista över golftermer Tee, utslagsområde Peg, en liten pinne av trä på vilken golfaren får placera bollen vid det första utslaget från tee Green, det finklippta området runt hålet/flaggan Fairway, det finklippta området mellan tee och green Drive, utslaget från tee om det skett med en Driver Mulligan, ett slag som golfaren gör om, vanligtvis på första tee. Enligt regelboken ej tillåtet, men förekommer ibland i sällskapsgolf Hole-in-one, bollen går i hål vid första slaget från tee. Kallas HIO Condor, resultat på ett hål, fyra slag mindre än hålets par Albatross, resultat på ett hål, tre slag mindre än hålets par Eagle, resultat på ett hål, två slag mindre än hålets par Birdie, resultat på ett hål, ett slag mindre än hålets par Par, resultat som är lika med hålets par Bogey, resultat på ett hål, ett slag mer än hålets par Dubbelbogey, resultat på ett hål, två slag mer än hålets par. Trippelbogey, tre över par Hook, ett slag där bollen kraftigt skruvar sig åt vänster efter att ha startat något till höger (högerspelare) Slice, ett slag där bollen kraftigt skruvar sig åt höger efter att ha startat något till vänster (högerspelare) Draw, som hook, men med svagare skruv (görs ibland avsiktligt av skickliga spelare) Fade, som slice, men med svagare skruv (görs ibland avsiktligt av skickliga spelare) Dogleg, ett golfhål som viker av åt höger eller vänster efter det tänkta utslagets placering på fairway Pilsnerboll, ej att förväxlas med mulligan, pilsnerboll är ett uttryck som kommer från ett misslyckat slag från gul tee som senare inte når röd tee, alltså då man enligt tradition ska bjuda spelarna i ens boll på öl Baksving, den första delen av ett slag där klubban förs i en båge bakåt från bollen Framgångsrika spelare genom tiderna Damer Amy Alcott Patty Berg Donna Caponi JoAnne Carner Beth Daniel Laura Davies Marlene Hagge Juli Inkster Betsy King Nancy Lopez Meg Mallon Lorena Ochoa Se Ri Pak Judy Rankin Betsy Rawls Patty Sheehan Louise Suggs Annika Sörenstam Kathy Whitworth Mickey Wright Babe Didrikson Zaharias Herrar Severiano Ballesteros Ben Crenshaw Fred Couples Ernie Els Nick Faldo Raymond Floyd Sergio García Retief Goosen Ben Hogan Hale Irwin Bobby Jones Martin Kaymer Tom Kite Bernhard Langer Davis Love III Phil Mickelson Colin Montgomerie Byron Nelson Jack Nicklaus Greg Norman José Maria Olazábal Harry Vardon Jesper Parnevik Arnold Palmer Gary Player Nick Price Gene Sarazen Vijay Singh Sam Snead Lee Trevino Tom Watson Lee Westwood Tiger Woods Handla Din golfprodukter här Däggdjur (Mammalia) är en klass inom ryggradsdjuren. Däggdjur har endoterm termoreglering, diar sina ungar och alla utom kloakdjuren föder levande ungar (till skillnad från att lägga ägg). För närvarande är omkring 5 400 arter kända, vilka fördelas på cirka 1 200 släkten, 153 familjer och 29 ordningar. De flesta däggdjuren lever på land men flera arter förekommer i vattnet eller i luften. Med undantag av djuphavet och centrala Antarktis förekommer de över hela jorden. Däggdjurens kroppslängd varierar mellan omkring 30 millimeter (för trynfladdermus och flimmernäbbmus) och lite över
30 meter (blåval). Deras levnadssätt är inte enhetligt och varierar starkt. Vissa däggdjursgrupper uppvisar ett komplext socialt beteende. Etymologi Det är ordet dägga, ett äldre svenskt ord för att ge di (kausativform av dia), som givit upphov till djurklassens svenska trivialnamn. Det vetenskapliga namnet Mammalia kommer från latinets mamma som betyder "bröst". Diande grisar Däggdjur kännetecknas av förekomsten av hårsäckar, svettkörtlar, tre specifika hörselben i mellanörat, samt hos honan svettkörtlar omvandlade till mjölkkörtlar. Dessa mjölkkörtlar producerar mjölk som ges till dess nyfödda ungar vilka diar sin mor, det vill säga aktivt suger på moderns bröst eller spenar. Hår Pälsen som består av hår tillhör det mest distinkta kännetecknet för däggdjur. Även om vissa däggdjur, till exempel valar saknar hår, så har de utvecklats ur hårbärande förfäder och de har åtminstone som embryon hår på kroppen. De flesta däggdjur bär hår hela livet. Hår består huvudsakligen av proteinet keratin. Djurens päls har olika funktioner: Pälsen skyddar djuret mot kyla och ibland även mot värme och solstrålning. Denna isolering är en viktig förutsättning för homeostas, det vill säga en jämn kroppstemperatur. Pälsens utformning och färg fungerar både hos bytes- och rovdjur som kamouflage. Vissa däggdjur, till exempel skogshare och fjällräv, ändrar därför pälsens färg under årets lopp. En iögonfallande pälsteckning kan även utgöra en varning för konkurrenter, till exempel hos skunkar. Pälsen kan även tydliggöra skillnaden mellan olika kön, som med lejonets man. Hår används ibland för kommunikationen. Exempelvis kan vissa däggdjur, som varg och grävling resa ragg när de blir rädda eller aggressiva vilket gör att de ser större ut. Hår är kopplat till det somatosensoriska sinnet, och vissa hår, exempelvis morrhår, är extra känsliga och fungerar som känselorgan. Hos en rad däggdjur, till exempel igelkottar, jordpiggsvin och myrpiggsvin, har en del hår ombildats till taggar, som fungerar som ytterligare skydd mot fiender. Tänder En tiger visar sina tänder Däggdjurens tänder är vanligtvis heterodonta, det vill säga olikformiga. Däggdjuren har fyra olika typer av tänder, framtänder (incisivi), hörntänder (canini) och två sorters kindtänder (premolarer och molarer). Sammansättningen av de olika typerna beskrivs med hjälp av en tandformel. Denna typ av tanduppsättningar skiljer däggdjuren bland annat från reptiler, som har likformiga (homodonta) tänder. De flesta däggdjur har först mjölktänder, vilka senare ersätts av de permanenta tänderna. Enda undantaget är de molarer som bara finns hos vuxna däggdjur. En del däggdjur har tänder som växer under hela livet. Tänderna slits kontinuerligt ned. Exempel är gnagarnas framtänder och stödtänder hos elefanter, valrossar, narvalar och andra däggdjur. Vuxna kloakdjur (Prototheria) saknar tänder. Bara hos ungar finns kort före födelsen en sorts äggtand, som hjälper djuret att öppna äggets skal. Hörselben Hörselbenen i mellanörat. Malleus = hammaren, Incus = städet, Stapes = stigbygeln Alla däggdjur har tre hörselben i mellanörat (hammaren, städet och stigbygeln) och en underkäke bestående av ett ben på varje sida. De kräldjur som däggdjuren utvecklades från hade bara ett hörselben (motsvarande stigbygeln), och deras motsvarigheter till hammaren och städet var istället en del av käkleden. Däggdjurens hjärna styr systemen för reglering av kroppsvärme och blodcirkulation. De har hjärta med två kammare och två förmak. Som tidigare beskrevs har honor av däggdjur mjölkkörtlar som producerar mjölk för att ge di till sina ungar. Som enda djurgrupp har däggdjuren ett mellangärde, en muskel som skiljer organen i bröstet från organen i buken. De röda blodkropparna saknar hos däggdjuren cellkärna och organeller. Det största däggdjuret, blåvalen, kan bli 30 meter långt och väga 150 ton och är det största kända djuret. Till de minsta däggdjuren räknas idag trynfladdermus (Craseonycteris thonglongyai) och flimmernäbbmus (Suncus etruscus) med en genomsnittlig vikt av bara två gram och en längd av omkring tre centimeter. Utbredning Mullvaden är anpassad för ett underjordiskt liv Däggdjur finns över hela jorden: de förekommer på alla kontinenter, i alla oceaner och på de flesta öar. Kloakdjur finns bara i Australien och Nya Guinea. Pungdjur förekommer i Australiska, Oceaniska, Neotropiska och Nearktiska djurgeografiska regionerna. Moderkaksdjur (Eutheria) finns på alla kontinenter, men före människans ankomst var de i Australien bara representerade av några få arter, framför allt fladdermöss och flyghundar samt några råttdjur. Även på avlägsna öar fanns före människans ankomst en artfattig däggdjursfauna. Till exempel fanns tidigare på Nya Zeeland bara fladdermöss. Däggdjuren har anpassat sig till de flesta miljöer på jorden. De finns i tempererade regioner, öknar, regnskog, alpina bergsregioner och polartrakter. Till de få regioner där det saknas däggdjur räknas djuphavet och centrala Antarktis, med undantag av de få besök som människan gjort. Uppbyggnaden av däggdjurens kropp har hos flera arter genomgått drastiska förändringar för att anpassa sig till dessa vitt skilda levnadsmiljöer. Till exempel fick valar ett fiskliknande utseende när de gick över till ett liv i havet. Även sälar och sirendjur genomgick liknande, om än inte lika långtgående, förändringar. Fladdermöss och flyghundar är, vid sidan av fåglarna och de utdöda flygödlorna, de enda ryggradsdjur som kan flyga aktivt. Dessa arter har kraftigt förlängda fingrar med utspänd hud emellan. Det finns även flera däggdjur som oberoende av varandra har utvecklat ett glidmembran som möjliggör passiv flygning över upp till hundra meter. Några exempel är pälsfladdrare, några gnagare från släktgruppen flygekorrar och olika pungdjur, som arterna inom familjerna flygpungekorrar och ringsvanspungråttor. En rad däggdjur är anpassade till ett liv under jord. Dessa har en cylindrisk kropp och korta extremiteter som används som grävverktyg. Flera arter lever i träd och några av dessa har motsatta tummar och ofta gripsvans. Däggdjur som lever på stäpp eller i liknande habitat har ofta färre tår. Evolutionärt har tårna vuxit samman och har ofta ett hornskikt, eller har helt ombildats till klövar. Andra arter har mycket förstorade bakben som gör att de kan hoppa. Däggdjurens ekologi är lika varierande som deras utbredning och kroppsbyggnad. Det finns arter som är aktiva på dagen, vid gryningen, under natten och arter som inte är specialiserade för någon särskild tid av dygnet. Även vad gäller djurens sociala beteende finns stora skillnader mellan olika arter. Det finns arter som nästan hela livet lever ensamma och andra som lever i stora flockar med tusen eller fler individer. Hos flera däggdjur finns en tydlig hierarki inom gruppen och olika sätt att kommunicera som läten, grimaser och kroppsställningar. Några få däggdjur använder även gift när de jagar eller försvarar sig mot fiender. Luktsinnet spelar en betydande roll för däggdjurens levnadssätt, bland annat för att söka föda och under parningsperioden. Med feromoner visas att en individ är redo att para sig. Flera arter avgränsar sina territorier med urin, avföring eller särskilda körtelsekret. Ekolokalisering hos delfiner I de flesta fall är däggdjurens hörsel väl utvecklad. En särskild form är ekolokalisering som utnyttjar att ljudvågor studsar mot föremål och utifrån denna information bestämmer djuret sin position i omgivningen eller sin relation till bytesdjur. Hos två däggdjursgrupper, tandvalar och fladdermöss, är ekolokalisering särskilt väl utvecklad, men den finns även hos andra grupper. Däggdjuren utforskar även omvärlden med hjälp av känsel. Flera arter har därför särskilda morrhår, som styrs av muskelrörelser. Huden har hos flera arter särskilda känselceller som finns i större omfång i primaternas fingrar och i näsan respektive snabeln hos flera arter. Flera biologer antar att stjärnmullvaden (Condylura cristata) har det bäst utvecklade känselsinnet. I kloakdjurens näbb finns fina el-receptorer som kan spåra bytesdjurens muskelrörelser. Beträffande synen finns stora skillnader. Ibland spelar synen bara en underordnad roll, till exempel hos arter som lever under jord och har tillbakabildade ögon. Däremot har primater och kattdjur stora ögon och bra syn. Ögonens placering i skallen beror ofta på djurets levnadssätt. Rovdjur har oftast framåtriktade ögon för bra djupseende. Bytesdjurens ögon ligger oftast på huvudets sidor så att de kan täcka in så stort område som möjligt. Sengångare äter bara blad Som en följd av den jämna kroppstemperaturen behöver de flesta däggdjur stora mängder föda. Några arter äter varje dag föda som motsvarar deras egen kroppsvikt. Födans sammansättning är beroende på art: det finns växtätare (herbivorer), köttätare (karnivorer) och allätare (omnivorer). Tändernas antal och uppbyggnad samt formen av de olika matsmältningsorganen återspeglar sammansättningen av djurens föda. Köttätare har en kort tarm för att undvika de gifter som snabbt uppstår under födans förruttnelse. Växtätare har utvecklat olika strategier för att utnyttja födan så bra som möjligt. Till dessa hör en förlängd tarm, en mage med flera kamrar (till exempel hos idisslare och känguruer) eller att de äter avföringen en gång till, som hos gnagare och hardjur. Arter som bara lever av blad, till exempel koala och sengångare, utnyttjar sin näringsfattiga föda på bästa möjliga sätt genom att hålla sig stilla under långa viloperioder. Babianer är typiska exempel på en art som har ett komplext parningsbeteende. De flesta däggdjur är antingen polygyna, det vill säga att en hane parar sig med flera honor, eller också är de promiskuösa, vilket betyder att hanar och honor parar sig med flera partner. På grund av att honan behöver mycket energi under dräktigheten och när hon ger di åt ungarna, har hanen möjligheten att para sig med flera honor. Hos flera arter är det jämförelsevis några få hanar som sprider sina gener, genom att para sig med många honor, medan många hanar inte alls får möjlighet till parning. Därför uppstår ofta strider bland hanarna om möjligheten att para sig. Detta resulterar i att många däggdjur har komplexa sociala beteendemönster och specifika anatomiska kännetecken. Flera arter uppvisar en utpräglad könsdimorfism (hanar är ofta tydligt större och tyngre än honor). Uppskattningsvis har bara tre procent av däggdjurens arter monogama relationer, där en hane parar sig med en enda hona. I dessa fall hjälper hanen ofta vid ungarnas uppfostran. Ibland är djurens parningsbeteende beroende på tillgången på föda, när det finns litet föda parar sig hanen med en hona och hjälper till med ungarnas uppfostran, vid större tillgång till föda är honan ensam ansvarig för ungarna och hanen parar sig med flera honor. Polyandri (en hona parar sig med flera hanar) förekommer bara sällan hos däggdjuren, till exempel hos olika kloapor. Hos dessa djur är hanen huvudansvarig för ungarnas uppfostran. Ett annat parningsbeteende har några arter av afrikanska mullvadsråttor. De lever i likhet med olika insekter i kolonier där bara en enda hona, ”drottningen”, har parningsförmåga. Drottningen parar sig med flera hanar och de andra individer i gruppen är ofruktbara arbetare som har uppgiften att försörja hela gruppen. Födelsen Vad gäller sättet att föda sina ungar finns stora skillnader mellan de tre underklasserna av däggdjur. Kännetecknade för kloakdjur är att de har en gemensam kroppsöppning för tarmen och fortplantningsorganen, den så kallade kloaken. Hanarnas penis överför bara sädesvätska och är vid spetsen tvådelad. Kloakdjur skiljer sig från andra däggdjur genom att de lägger ägg. Dessa är små (ungefär 10 till 15 mm i diameter) och liknar med sitt läderaktiga skal mera kräldjurens än fåglarnas ägg. Honan ”ruvar” ungefär tio dagar. Nykläckta kloakdjur är nakna och små och liknar kort efter födelsen pungdjursungar. Känguruhona med unge i pungen Pungdjur skiljer sig tydligt från högre däggdjur vad gäller fortplantningsorganens uppbyggnad. Deras organ finns i dubbel uppsättning, honor har två livmödrar och två slidor och även hanar har en kluven penis eller två penisar. Dräktigheten är kort, endast 12 till 43 dagar. Den kortaste dräktigheten hos pungdjuren har arten Sminthopsis macroura med tio till tolv dagar. De flesta arter utvecklar ingen placenta, men några pungdjur (till exempel koalor och punggrävlingar) har en primitiv moderkaka. Födseln sker via en kanal som ligger mellan de två slidorna. Nyfödda ungar är små och i jämförelse med nyfödda moderkaksdjur tydligt underutvecklade. Ungar av snabelpungdjur (Tarsipes rostratus) väger bara fem milligram, vilket är den minsta kända vikt hos nyfödda djur av alla däggdjur. De flesta organen finns bara rudimentärt hos nyfödda pungdjur. Enda undantaget är de främre extremiteterna, eftersom ungarna måste klättra upp själva till moderns mjölkkörtlar. Många, men inte alla, pungdjur har en pung med mjölkkörtlar inuti. Några honor har pungen hela livet, hos andra finns pungen bara under dräktigheten och i vissa fall hänger ungarna fritt på mjölkkörtlarna, bara skyddade genom pälsen och rynkor i huden. Ungarna hänger fast med munnen på mjölkkörtlarna och släpper inte denna förbindelse under de första veckorna. Ungar av pungdjur får jämförelsevis längre di än ungar av högre däggdjur. Tidigare forskare ansåg pungdjurens metod att föda ungar som primitiv, men idag är det klart att detta sätt även har fördelar: den energikrävande dräktigheten för honan är kortare och på så sätt har honan tidigare möjlighet att föda en ny unge om den första skulle dö. Under historisk tid har olika pungdjur till och med ökat omfånget av sitt levnadsområde. Hos elefanter varar dräktigheten mycket länge I denna däggdjursgrupp finns de flesta arter. Ordet ”högre” betyder i detta sammanhang inte att de är framgångsrikare än andra däggdjur utan att de tillhör en nyare gren i släktträden. Även det andra svenska namnet för denna djurgrupp, placentadäggdjur, är missvisande då även några pungdjur har en enkel moderkaka. Det viktigaste kännetecknet för denna djurgrupp är att deras befruktade ägg bildar ett skyddande cellskikt som kallas trophoblast. Pungdjurs embryon saknar detta skikt och måste därför lämna moderns kropp innan honans immunförsvar kommer igång. Placentan av högre däggdjur kännetecknas av en lurvig hud, Allantochorion. Denna hud hjälper mycket effektivt att försörja embryon med näring. Hur länge dräktigheten varar och antalet nyfödda ungar beror på artens levnadssätt. Hos arter med ungar som kort efter födelsen kan gå eller simma (till exempel partåiga hovdjur och valar) varar dräktigheten lång tid och honan föder bara en eller två ungar. Hos arter vars ungar inte är fullt utvecklade (till exempel rovdjur och gnagare) varar dräktigheten kortare tid och honan föder flera ungar åt gången. Så varar dräktigheten hos några arter av hamstrar bara 16 dagar och hos den afrikanska elefanten upp till 25 månader. Här finns även undantag, som till exempel människan. Vanlig tanrek kan föda upp till 32 ungar åt gången Det kännetecken som har givit däggdjuren deras namn är att nyfödda ungar får näring i form av mjölk som produceras i honans mjölkkörtlar. Dessa körtlar består av ett antal avgränsade komplex, lober, och mjölken leds i kanaler till en vårtliknande utväxt som ibland kallas spene, eller hos människan bröstvårta. Ett undantag är kloakdjuren där ungarna slickar mjölken direkt från mjölkkörtelområdet eller från pälsen. Antalet bröstvårtor beror på antalet födda ungar. Hos människor och hästar finns till exempel bara två vårtor och hos arten vanlig tanrek (Tenrec ecaudatus) tjugofyra. Ungarna får di tills de har förmåga att ta upp fast näring. Digivningen är mycket viktig för ungarna och för honan. Ungen får på ett enkelt sätt en fett- och näringsrik föda, så att den snabbt kan växa, men å andra sidan är ungen beroende av närheten till sin mor. Ammor, alltså honor som ger di åt ungar av andra honor, finns bara hos få arter, bland annat lejon. I de flesta fall resulterar digivningen även i en intensiv omvårdnad av ungarna och i starka relationer mellan ungar och modern. För honor betyder digivningen att de måste investera mycket tid och energi i ungarnas uppfostran. Under 1900-talet var däggdjurens ursprung omstritt, men numera är de flesta zoologer övertygade om att alla däggdjur utvecklades från samma förfader. Denna anfader fanns i djurgruppen med det vetenskapliga namnet Cynodontia. De flesta medlemmar av Cynodontia föll offer för perm-trias-utdöendet där 70% av de landlevande ryggradsdjuren och många landlevande växter försvann från jorden. Den dominerande djurgruppen på jorden blev sedan härskarödlorna som senare utvecklades till dinosaurier, krokodiler, fåglar och andra djurgrupper. Efter en tid fanns av Cynodontia bara små nattaktiva arter kvar som främst hade insekter som föda. Troligen var levnadssättet hos dessa insektsätare avgörande för utvecklingen till dagens däggdjur. Olikartade tänder uppkom redan hos therapsider men de blev nu ännu precisare så att övre käkens tänder motsvarade bättre undre käkens tänder. Det krävdes för att fånga små leddjur och bryta deras hårda kroppspansar. De nattaktiva djuren behövde en bättre värmeisolering för att hålla en jämn kroppstemperatur under den kalla natten. Lika viktiga var ett förbättrat luktsinne och en bra hörsel. För att förarbeta signalen från dessa sinnen ökade hjärnans volym, vilket i sin tur krävde mer energi. Andra sidan minskade förmågan till färgseende och därför har flera av däggdjuren, till exempel flera lemurer, svårt att urskilja färger. Övergången till de egentliga däggdjuren är inte helt utredd. Det beror främst på brist på fossil. Dessutom är forskarna oense vilket av de kända fossilen ska räknas som det första däggdjuret. Några kandidater uppvisar i konstruktionen av mellanörat, underkäken, leden mellan käkarna och av tänderna övergångsformer mellan kräldjur och däggdjur. Några zoologer sammanfattar dessa djur som har ett närmare samband med dagens däggdjur men som skiljer sig från dagens underklasser (Protheria och Theria) under namnet Mammaliaformes eller Proto-Mammalia. Mammaliaformes betraktas av dessa zoologer inte som däggdjur i strikt betydelse (sensu stricto). Andra forskare menar att Mammaliaformes kan räknas som däggdjur i vidare betydelse (sensu lato). Inre systematik Det finns ungefär 5 500 arter av däggdjur, fördelade på cirka 1 200 släkten, 152 familjer och upp till 46 ordningar, lite beroende på vilket klassifikationssystem som används. Som en jämförelse kan nämnas att det finns cirka 10 000 kända fågelarter, uppdelade på cirka 30 ordningar. Släktskapet mellan de olika ordningarna har länge varit omstritt, men börjar närma sig konsensus. Kladogram för placentala däggdjur Nedanstående kladogram är baserat på molekylära data. Molekylär fylogeni använder DNA-sekvenser för att konstruera ett släktskapsträd, ju större likheter, desto närmare släkt. Andra släktskapsträd (se t ex Cladogram of Mammalia, Palaeos) bygger mer på fossil och anatomiska egenskaper. Några skillnader mellan dessa två typer av släktskapsträd diskuteras nedan. Kladogrammet innehåller inga fossila grupper, eftersom DNA-data från dessa saknas. Det omfattar bara högre däggdjur, (Eutheria eller Placentalia, moderkaksdjur), pungdjur och kloakdjur är inte med. Några exempel på varje ordning anges, dessa är dock inte fullständiga. Följande är några av de viktigaste skillnaderna mellan detta kladogram och de fossilbaserade släktskapsträd som paleontologer ofta använder: Den första delningen ovan är mellan Atlantogenata och Boreoeutheria, i stället för mellan Xenarthra och resten, som i fossilbaserade träd. Emellertid visar nyare analyser (baserade på insertioner av transposabla element) en tredelning mellan Xenarthra, Afrotheria och Boreoeutheria. Kladen Atlantogenata får inte stöd i de senaste molekylära analyserna. Afrotheria innehåller flera grupper som endast är avlägset släkt enligt paleontologiskt synsätt: Afroinsectiphilia ("afrikanska insektsätare"), Tubulidentata (jordsvin, vilka paleontologer brukar betrakta som mera närstående till uddatåiga hovdjur) och Macroscelida (snabelslidmöss, som ofta anses närstående till gnagare och hardjur). De enda medlemmar av Afrotheria som paleontologen skulle erkänna som närbesläktade är Hyracoidea (hyraxar), Proboscidea (elefanter) och Sirenia (manater och dugonger). Insektsätare (Insectivora) är splittrad i tre grupper, varav en ingår i Afrotheria och de andra två i Boreoeutheria. Fladdermöss (Chiroptera) är mer närstående till rovdjur (Carnivora) och uddatåiga hovdjur än till primater och pälsfladdrare. Uddatåiga hovdjur (Perissodactyla) är mer närstående till rovdjur (Carnivora) än till partåiga hovdjur (Artiodactyla). Att grupperna i Afrotheria har samband har ett visst geologiskt stöd. Alla nu levande medlemmar av Afrotheria kommer från sydamerikanska eller (huvudsakligen) från afrikanska utvecklingslinjer, till och med den indiska elefanten som skilde sig från de afrikanska elefanterna för 7,6 miljoner år sedan. När Pangea bröts upp skildes Afrika och Sydamerika från de andra kontinenterna för högst 150 miljoner år sedan, och från varandra för mellan 100 och 80 miljoner år sedan. Det är alltså inte förvånande om de tidigaste eutherierna i Afrika och Sydamerika blev isolerade och radierade för att fylla alla ekologiska nischer där. Paleontologer anser oftast att fossila data bör väga tyngre än slutsatser från DNA från moderna djur. Men även molekylära fylogenetiker har kritiserat dessa nya släktskapsträd. Kritik som har framförts är t ex följande: Mitokondrie-DNA har en mutationsfrekvens hos däggdjur som varierar mellan olika delar av mitokondriegenomet, vissa delar ändras nästan aldrig och andra delar ändras mycket snabbt, och skiljer sig till och med mellan olika individer av samma art. Mitokondrie-DNA muterar så snabbt att det orsakar så kallad mättnad, där all information försvinner. Om en viss del av mitokondrie-DNA ändras slumpmässigt med några miljoner års mellanrum kommer den att ha ändrats flera gånger på de 60–75 miljoner år som gått sedan de större grupperna av placentala däggdjur skildes åt. En av de största orsakerna till att Du inte lever det liv Du vill leva och växer till den Du är och vill vara samt uppnår det Du vill är till stor del Dina rädslor.
Den här sidan handlar om rädsla, en av människans centralaste känslor och ett av de största hindren vid personlig och andlig utveckling. Att jag valt skriva om rädsla handlar om mina egna erfarenheter och insikter hur styrd och omedveten jag har varit av mina rädslor, samt hur lätt det är att även idag låta mig styras av dem. Jag blickar även ut i världen och konstaterar att hela vår mänsklighet bokstavligen lider av "ett kollektivt frossande i rädslor". Samtidigt inser jag att den accelererande stressen i samhället, med utbrändhet och långtidssjukskrivningar som följd, är en av rädslans nutida skepnader. Tyvärr tar sig människans kollektiva rädsla även andra destruktiva uttryck som bland annan aggression, krig, girighet, maktmissbruk, egoism, förtryck, överkonsumtion, beroenden och orättvisor. Här kan var och en av oss göra ett stort jobb om vi bara vågar kika inunder mattan och möta det som finns dolt i vårt inre. Har vi modet att möta vår rädsla kommer vi finna att bakom den döljer sig en enorm potential och kraft att växa. En kraft som utvecklar oss både individuellt och kollektivt, personligen och andligen. Vi människor längtar efter frihet, men lika stark är vår rädsla för den. Frihet kräver åtaganden som mod, självkontroll, självinsikt, ansvar och tillit. Samtliga av dessa åtaganden är för de flesta av oss högst skrämmande. Mitt syfte med detta kapitel är att öka ditt medvetande om rädslan och dess ursprung, samt att peka ut vilka möjligheter och metoder som existerar för att bearbeta den. Meningen är även att ge Dig stöd på din mödosamma vandring emot rädslans besegrande. Målet är därigenom att hjälpa Dig till befrielse ur Ditt fängelse av rädslor och utifrån den friheten kunna bidra till en kärleksfullare värld. Frågorna jag ställer mig och försöker besvara är följande. Vad är rädsla? Var har den sitt ursprung? Hur påverkar den oss både som individer och kollektiv? Vad tjänar rädslan för syfte? Vad har den för potential? Hur kan den utvecklas ifrån en destruktiv till en konstruktiv kraft i våra liv? Slutligen försöker jag finna svaret på hur vi människor kan befria oss ifrån rädslans kraft och istället återta vår ursprungliga autenticitet och kärlek? Vad är rädsla? Ordet rädsla står för (citat) stark negativ känsla som uppkommer av att någon eller något upplevs som hotande (slut citat) Rädsla är ett känslotillstånd vi alla dagligen upplever. Rädslan är också en av våra kraftfullaste känslor. Rädsla utgör alltid reaktionen på något som vi upplever som ett hot. Ett hot som vi upplever äventyrar vår överlevnad och existens. Vi människor överväldigas ständigt av en mängd olika rädslor, vi är rädda för djur, stora som små, farliga som ofarliga, vi är rädda för att flyga, vi är rädda att möta människor, bekanta eller främmande, vi är rädda för olika situationer, som att tala inför publik, att ta beslut eller att behöva ta ansvar, vi är rädda för smärta, vi är rädda för våld och sjukdomar, vi är rädda för att inte vara accepterande; att hamna i konflikt med någon, att bli sjuk, att missa bussen, att uppleva smärta, att inte passa in i gruppen, att inte få stånd, att inte träffa någon, att förlora någon, att inte klara av våra egna mål, att verka dum, att vara fet, att tappa hår, att behöva någon, att vara som andra, att leva, vi är rädda för att göra bort oss och tappa ansiktet; vi är rädda för att verka dumma eller misslyckas, vi är rädda för ensamhet och utanförskap, de flesta av oss är rädda för kroppskontakt och närhet, vi är rädda för det okända och mystiska, vi är rädda för mörker och ondska, vi är rädda för Gud och vi är rädda för döden. Men vår kanske allra största rädsla är rädslan för vårt eget ljus och vår egen storhet och sanning. Rädslan över att inte räcka till förtjänar ett kapitel för sig. Att inte räcka till, antingen i ens egna ögon eller i andras, är en känsla som styr mycket i våra liv. Vi jagar upp oss i vår strävan efter fullkomlighet i det vi gör. Prestationsångest är en tydlig rädsla som vi bär med oss. De krav vi sätter upp på oss själva för att nå våra mål här i livet, och därmed känna oss tillfreds är en dåligt maskerad rädsla drivkraft. Vi tenderar att paniskt haussa upp prestationen som en allena rådande frälsare för allt i från skolarbete, bokläsning till arbetsinsatser och förhållande. Allt skall mätas i prestation, kvantitet och hastighet. Vår rädsla för att vara/ses som slö, ineffektiv, okultiverad, ointelligent, omotiverad, icke handlingskraftig, asocial, egoistisk och så vidare gör att vi springer omkring som yra höns i en strävan efter lyckan genom prestation. Att vara framgångsrik i det vi företar oss mätt med utifrån andras livsmönster. Paradoxalt nog så är vi rädda för att ställa oss själva frågan om vi trivs med det. Att vara rädd för att vara på ett speciellt sätt beror ju på att vi har en tendens till att vara just det som vi är rädda för. Frågan är om inte det är vårt sanna jag som försöker säga oss något, om vi bara vågade lyssna. Listan kan göras längre, men vi kan konstatera att människan förföljs och ständigt påverkas av rädslor. Jag vill påstå att Du hela tiden i Ditt liv styrs och påverkas av Dina rädslor i mycket större omfattning än Du är medveten om detta innebär i sin tur en mycket stor begränsning i Ditt liv och i Ditt växande. Om Du följer med mig en stund i min tanke så skall jag bevisa för Dig att nästan allt Du gör, gör Du av rädsla som den främsta bakomliggande orsaken. Till att börja med så tar jag ett enkelt exempel Tänk Dig att Du står i en affär och funderar på att köpa en ny jacka. Du behöver en ny jacka av olika orsaker. Allt ifrån att Du tycker den gamla är ful till att den är trasig. Du står i affären och tvekar om Du skall köpa den eller inte. Har Du en kompis med Dig blir det oftast samma resultat. Till slut bestämmer Du Dig för att köpa jackan och halar upp pengarna och går därifrån. Antagligen känner Du Dig vid detta laget hyfsat nöjd med köpet och tycker att Du valt av egen vilja och önskning och inget annat, eller hur? Du har från allra första sekunden låtit Dig styras av Din egen inbyggda rädsla. Varför bestämde Du Dig för att köpa en ny jacka? Därför att den gamla var ful. Varför tycker Du det? Därför att modet ser annorlunda ut. Därför att andra har snyggare jackor? Rädslan för att inte passa in är en uttjatad kliché som inte desto mindre är sann i de flesta fall. Har Du däremot köptjackan som är väldigt omodern just för att inte verka styrd av en sådan rädsla så är det bara tecken på att Du är rädd för att bli en i massan och är så noggrann med att vara en egen person att Du är rädd för att vara allt annat än det. Om det var för att den var trasig, så kan Du ju laga den. Eller är Du rädd för att det skall se fult ut med en lagad jacka? Vem bestämmer om något är fult? Eller så kanske Du inte vågar ge Dig på något så avancerat som att laga en jacka för att Du är rädd för att inte klara av det. När Du tvekar kring att köpa den så kommer en hel radda med rädslor in i spelet. Rädd för att den är för dyr med rädslan att inte klara av ekonomin, vilket gör Dig rädd för framtiden Rädd för att den inte skall vara snygg nog och än en gång inte passa in Rädd för att kvaliteten inte skall vara tillräcklig, ekonomirädsla, inte våga erkänna att Du inte vet vad kvalitet är, köpa till överpris. Rädd för att ångra köpet efteråt, (givetvis styrt av en hel del rädslor som man banar upp) och så vidare Varför bär vi på så mycket rädsla? Jag ser främst två orsaker: Människans genetiska arv, vilket skapat ett med ärvt uråldrigt primitivt alarmsystem inom oss vars syfte är att skydda oss från faror. Vår störda relation med vårt sanna jag Rädslan är vår ursprungligaste känsla. Människans utveckling har konstruerat vårt nervsystem på ett sådant sätt att intensiv rädsla tar överhanden över allt annat i vår kropp och själ. När vi ställs inför en livshotande fara tappar vi omedelbart allt intresse för mat, sex och andra saker som annars brukar ockupera vårt medvetande. All vår uppmärksamhet ägnas istället åt att ta itu med faran. Kroppen intar beredskapsläge med följande reflexmässiga reaktioner: vårt fortplantningssystem, matsmältnings system och alla andra sekundära system stängs i stort sett omedelbart av när hjärnan mobiliserar kroppen för kamp eller flykt. Rädslans art är grundläggande därför att livet är grundläggande. Vi människor, liksom djuren, är vid hot konstruerade att erfara rädsla. Ett skydd för vår arts överlevnad. Arter som saknar denna skyddsmekanism har eller har haft små chanser att överleva jordens utveckling. Vi har under lång tid utvecklat sofistikerade system och mekanismer för att säkerställa vår överlevnad. Genom välutvecklade sinnen åtar vi automatiskt åtgärder mot upplevda faror, men de allra djupaste farorna handlar om vår existens. Vår rättighet att vara den vi i grunden verkligen är. Som sagt var, nästan allt vi gör styrs av vår rädsla för något. Människan har, som alla djur, sin främsta försvars och flykt mekanism i rädslan. Det är den genetiskt inbyggda varningssignal som vi förlitat oss till i alla tider för att tala om för oss som ras när något hotar vår existens. Förr i tiden, när vår kropp var helt inriktad på en mer konkret överlevnad och tillvaron var en konstant kamp, så arbetade vår rädsla under dygnets alla timmar för att med hjälp av våra sinnen katalogisera och analysera varje sekund av livet för att skydda oss. Det kunde gälla allt, från att se efter om några farliga fiender var i närheten eller om det fanns någon mat att äta, till att känna om vädret kunde bringa någon fara som vi måste skydda oss från. I dag när vår tillvaro är skyddad och våra behov tillgodosedda så behöver vi inte vara rädda i samma utsträckning som förr men någon glömde att säga detta till vår kropp och sinnen. Rädslan arbetar på samma nivå idag men har på grund .av "understimulans" fått söka nya vägar och spelar spratt med vår kropp och sinnen och påverkar oss i beslut från en grundinstinkts nivå som vi inte märker, men med samma mål, att skydda oss. Av grundkänslorna är rädslan den mest djupgående och genomträngande. När människor rent fysiskt upplever rädsla erfar dessa att den går längre ned i kroppen jämfört med andra känslor. Ilska eller vrede känns oftast i kroppens övre delar, halsen, axlarna och pannan. Sorg brukar kännas i halsen eller bröstet, medan rädslan vanligen upplevs i bröstkorgens nedre del och i magen i form av krypande kväljande känslor. Rädslan är också en underliggande känsla till andra känslor. Exempelvis brukar vi försvara oss emot vår djupa rädsla genom att bli arga. Vår ilska hindrar oss ifrån att komma i kontakt med den underliggande rädslan. Samma sak gäller också för sorg. Det finns oftast en dold rädsla under sorgen som också behöver bearbetas. Min förnimmelse av rädslan är som en tung, kall och lågfrekvent energi, vilket är en direkt motsats till upplevelsen av kärleksenergin som känns lätt, varm och högfrekvent. Hans Carl Gustav Wahlgren, född 26 juni 1937 i Helsingborg, är en svensk skådespelare, textförfattare och sångare.
Sven Gustaf Lindahl, född 25 juni 1937 i Stockholm, är en svensk journalist, nyhetsankare, kompositör och textförfattare.
Per Henrik Morberg, ursprungligen Andersson, född 23 juni 1960 i Brännkyrka församling, Stockholm, är en svensk skådespelare, kock och programledare.
Ligita Laila Freivalds, dzimis jūnijs 22, 1942 Rīgā, toreizējā Reich Ostlandes, latvijas vācu okupācijas laikā, ir Zviedrijas politiķis un jurists. Viņa bija Zviedrijas tieslietu ministrs, 1988-1991 un 1994-2000, kā arī ārlietu ministrs no 2003. līdz 2006. gadam.
|
Arkiv
June 2019
FörfattareMarianne Zetterström Kategorier |