Vardagens hjältar som uppmärksammar förtryck, griper in mot orättvisor och står för sin åsikt när andra tycker annorlunda. Jag är avundsjuk på människor som vågar förändras mitt i livet. På dem som värnar sanningen. På dem som lever som de lär.
Min beundran väcks av människor som utan prestige vågar låta andra växa. Av barn som är ärliga. Av tonåringar som vågar gå sin egen väg. Av vuxna som kämpar för det de tror på.
Mod handlar för mig om tillit. Att våga göra det jag tror på, trots att jag är rädd. Rädslan kan lätt bli den dominerande och styrande kraften i livet. Då håller man sig till det invanda och vågar inte leta efter nya vägar att gå, av rädsla för att hamna vilse. Det blir lättare att tala om svaghet än att visa den. Lättare att fundera över orättvisans orsaker än att ägna tiden åt att förändra.
I evangelierna är vattnet ofta en symbol för kaosmakten. Vatten har förmågan att ta liv. När det står att Jesus går på vattnet, betyder det att det kaotiska hålls i schack. Jesus lägger det under sig.
Överfört till min egen situation betyder det att Jesus kommer gående mot mig. Han går över mitt livs kaos, för att stilla min oro och skapa frid. Gud vill skänka sinnesro just där livet är som mest i oordning. Evangeliet vill berätta att en tillit kan växa fram trots och mitt i livets kaos. En tillit som gör att jag vågar mer. Då svarar Petrus.
”Herre, om det är du, så säg åt mig att komma till dig på vattnet”. När Jesus säger åt honom att komma, stiger han ur båten och går på vattnet. För en stund vågar han och hyser tillit till att det bär. Så börjar det blåsa. Hans livs oro och kaosmakter gör sig påminda, han blir rädd och går mot botten. Jesus sträcker ut handen och griper tag i honom just när han sjunker.
Trons språk är både faktaspråk och relationsspråk.Jag behöver ha tillgång till båda för att kunna hantera den här berättelsen. Om jag bara använder faktaspråk, så stannar jag lätt vid mitt tvivel på berättelsens sanningshalt. Ingen kan gå på vatten. Berättelsen måste därför vara falsk och påhittad. Alltså bryr jag mig inte om den. Men för mig är det viktigt att verkligen läsa vad det står. Jesus talar nämligen inte faktaspråk till lärjungarna. Han säger inte, ”Detta måste Ni tro på” eller ”Ju orimligare, desto bättre”. Istället talar han relationsspråk och säger, ”Var inte rädda”.
Ord som vill väcka min tillit. Jag tycker om orden tillit och rädsla. För mig är de bättre än tro och tvivel. Ordet tro gör att jag associerar till att gissa eller förmoda. Att tro blir en sorts lägre grads vetande, preliminära antaganden i brist på säker kunskap. Något som kan ersättas så snart jag vet bättre.
Faktaspråket är då ensam härskare. Hjärna och hjärta är inte i balans. Ordet tillit har vidare associationer än tro. Det betyder att hysa förtroende, att förtrösta och känna tillförsikt. Det ger de varma associationerna av att kunna lita på någon. En känsla av att stegen kan bära, trots den oro och ångest som ett liv innehåller.
Ordet tillit är ett starkt och stabilt ord, det låter till och med likadant både fram- och baklänges. På samma sätt är det lättare att tala om rädsla än om tvivel. Rädsla handlar för mig om motsatsen till tillit. Upplevelsen av att inte riktigt våga, att inte kunna känna förtröstan och lita på den andre. Stegen bär mig inte riktigt när jag är ute ”på djupt vatten”. Jag sjunker. Vem sträcker sig efter mig när jag går mot botten? När jag vågar mig ut på relationsspråkets djupa vatten, kan jag upptäcka både min rädsla och mitt behov av tillit. När hjärnan härskar i ensamt majestät hör jag inte vad Jesus säger. Men när hjärtat får vara med, kan det särskilda i underverken hjälpa mig att upptäcka vardagsundret. Att tillitens steg kan bära över rädslans kaosdjup.