För att inte i onödan orsaka politiska kriser, diplomatiska konflikter eller påverka aktiekurser har det också tidigare varit viktigt för presidenter att uttala sig försiktigt, och att inte ha fel.
Den senaste presidenten gör tvärtom, ju mer han säger, desto mer osäkra, upprörda och förvirrade gör han många som lyssnar. Hans utbrott kommer ofta efter att något har flimrat förbi på teve, eller när han vill avleda uppmärksamheten från något annat.
Som när han refererade till något som hade hänt i Sverige, och ingen riktigt begrep vad han menade. Eller när han anklagade Obama för att ha avlyssnat honom. Det senare blev genant tillbakavisat av hans egen FBI-chef, som i veckan vittnade för kongressen om att något sådant inte hade förekommit. Men ett karaktärsdrag hos presidenten är att aldrig medge att han har fel.
I en tidningsintervju med Trump som nyligen publicerades gjorde reportern ett fruktlöst försök att gå igenom vad som egentligen var sant respektive falskt i det presidenten sagt på sistone.
Trump förklarade då oberört att han helt enkelt är en man med stark intuition, så det han säger kanske inte ar sant i just det ögonblick som det uttalas, men att så småningom brukar det slå in. Alltså den typ av begåvning som astrologer och spågummor brukar marknadsföra sig med, ungefär. Hans uttalanden om Sverige var ett särskilt bra exempel på detta, tyckte han, eftersom det faktiskt hade uppstått kravaller i förorten dagen efter att han sagt att något hade hänt.
Den amerikanske presidentens märkliga förhållande till sanning, där de runtomkring till slut börjar tvivla på sitt eget förstånd, har nu börjat trötta ut såväl medarbetare och republikanska kollegor som gamla allierade.
I veckan gick det så långt att konservativa Wall Street Journal på ledarplats skrev att presidenten
”håller fast vid påståenden likt en alkis som klamrar sig fast vid sin ginflaska” och att hans återkommande falsarier är på väg att äventyra hela USAs trovärdighet. Efter tre månader i twittertorktumlaren med presidenten håller nu en global och nödvändig anpassning därför på att ske mot att ta allt han säger med ett helt flak salt.
Den amerikanske presidentens förhållande till sanningen liknar därför en liten pedagogisk saga som skulle kunna berättas för barn i utbildande syfte. Att ljuga för mycket leder ju till att inte ens blir trodd när man talar sanning. Även om Trumps ljugande just nu innebär att diplomatiska kriser kanske avvärjs för att presidenten helt enkelt inte tas på allvar, blir det också en ny prövning den dag något riktigt allvarligt sker. För då har många av hans medborgare impulsen att vända sig någon annanstans för att få reda på hur det faktiskt ligger till.