Vi följde gruppchefen André och en vaksam svensk pluton på uppdrag längs Timbuktus mörka gator.
Gruppchefen André talar vanligtvis med en skånsk dialekt lika bred och självklar som hans leende. Nu är det väl inövade, men stapplande, hälsningsfraser på franska som kommer ur hans mun. Medan skymningen snabbt sänker sig över Timbuktu ler han vänligt mot människorna han möter. Men kroppsspråket färgas även av något annat.
Det var på en gata här i Timbuktu som en självmordsbombare i oktober attackerade en svensk patrull. Då var styrkan från P7 i Skåne bara en felande sprängladdning från att någon av de egna skulle fogas till listan över dödade och skadade FN-soldater i Mali.
Runt om André fortsätter butiksinnehavare lugnt att plocka ihop sina varor. Som om ledet av svenska soldater med tunga skyddsutrustningar och automatvapen var en lika självklar del av stadsbilden som de oupplysta sandiga gatorna. Barnen vinkar, var och varannan vuxen hälsar tillbaka på soldaterna.
Ça va bien. Et vous?
Jag tycker att vi ska vara här i Mali. Vi är duktiga på det vi gör och på att hålla oss själva säkra. Om inte vi gör det här då måste någon annan komma hit och göra det, säger gruppchefen André.
Mörkret tätnar. Soldaterna förvandlas till mörka skuggor. På avstånd hörs moskéers böneutrop. En soldat fäller ned sin mörkerkikare över ena ögat. Han pekar mot konturen av en person på ett av de låga hustaken ett hundratal meter bort. Informationen förmedlas på radion och skickas bakåt i ledet. Vi blir iakttagna.
En dryg timme tidigare har plutonen ställt upp i fullt dagsljus. Tolv Galten, bepansrade sju ton tunga terrängfordon med kulsprutetorn, och ett 50-tal soldater. Uppdraget under kvällen och fram till morgonen är något av en rutinoperation. Men för plutonchef Linus är det ändå speciellt. Det är första gången han ska leda en så stor styrka inne i staden och under övernattning i öknen.
Vid vaktkuren gör de honnör mot FN-kollegorna från Burkina Faso och lämnar Camp Nobel bakom sig, den svenska styrkans bas och hem.
Halva plutonen gör sig redo att ge sig ut i staden på patrull, Linus försöker reda ut problem med en strulig kommunikationsradio.
På väg mot kvällens första grupperingsplats är stämningen i plutonchefens bil lättsam. Linus och föraren Dalle skämtar om en husägare i Timbuktu som lagt grönt konstgräs på sin annars sandiga tomt.
”Mycket ambitiöst”, blir omdömet från soldaterna som annars verkar ha svårt att vänja sig vid att se fattigdomen och inte minst barnen som både leker och jobbar på de skräpiga gatorna.
Första gången jag såg det blev jag lättad. Vinkar barnen glatt, då är det ett tecken på att vi i vart fall gjort något rätt, säger Linus.
Det är på gatorna som den svenska spaningsplutonen har sin huvuduppgift. Ikväll är det André, som med hjälp av den fransk- och arabisktalande militärtolken Miriam, ska prata med folk på stan. I förlängningen skapar de här samtalen en underrättelsebild för hela FN-organisationen. Hur mår folk, har de arbete och mat för dagen, har de sett personer eller rörelser som kan ha med terrorgrupperna att göra?
Folk har blivit mer rädda. En del vågar inte ens prata med oss längre eftersom de här grupperna kan vara farliga för dem, säger André.
Vi lyssnar på allt som folk har att säga. Något som verkar diffust kan senare visa sig avgörande. Kriminalitet kan ju ske i syfte att finansiera jihadistgrupperna men det kanske inte den som blir rånad kan se.
När den långa raden av Galtenfordon mullrar in genom Timbuktus stadsportar beträder de historisk mark. Under århundraden var Timbuktu ett intellektuellt centrum som producerade hundratusentals manuskript. Under 2000-talet har den legendariska musikfestivalen ”Festival au Désert” hållits strax utanför staden.
Men det var också i Timbuktu som motorcykelresenären Johan Gustafsson kidnappades för fem år sedan och det var här som fattigdom, etniska motsättningar och ett regionalt kaos indirekt bidrog till inbördeskriget som bröt ut i början av 2012.
Tuaregerna ville ha ett självständigt ”Azawad” men i stället ockuperades hela norra Mali av islamister med främmande ideologi. Ansar Dine och al-Qaida i islamiska Maghreb (AQIM) inledde ett förtryckande shariastyre. Ogifta par stenades till döds, manuskript brändes och musik förbjöds fram tills en franskledd motoffensiv bröt ockupationen i februari 2013.
Strax därefter kom FN in i bilden och i november 2014 anlände de första svenska styrkorna. Deras närvaro har avskräckt islamistgrupperna från att agera öppet inne i själva Timbuktu. Men AQIMs avtryck finns överallt. I Gao, 40 mil österut, genomförde de i januari ett självmordsdåd som dödade 77 människor på en militärförläggning.
André och Miriam pulsar fram genom sanden. En kvinna klädd i rosa och lila närmar och tackar för att de svenska soldaterna kommit till Timbuktu och säger adjö med handen över hjärtat.
Kvinnorna drabbades hårt under ockupationen. Lokala imamer försökte kompromissa fram undantag från islamisternas hårda klädregler och arbetsförbud men ofta förgäves. Tusentals kvinnor rövades bort, tvångsgiftes och våldtogs. Föräldrar som vägrade släppa sina döttrar mördades.
En grupp barn har samlats för att titta på soldaterna som gör sig redo att återvända till basen efter en tidig morgonpatrull inne i Timbuktu.
I en korsning stöter André och patrullen på en enhet från Malis armé. Under kriget led armén svåra förluster och blev ökänd för sin inkompetens och brist på basal utrustning. Nu står en helt oskyddad soldat på flaket till en gammal pickup med händerna på en högt uppställd kulspruta.
En bit längre fram tar en motorcykel sats genom ett djupt parti i sanden och kör slirande rakt genom ledet med svenska soldater. Närheten till trafiken är konstant. Detta trots vetskapen om att både människor och motorcyklar kan prepareras med sprängmedel för självmordsdåd. Det enda soldaterna kan göra är att hålla uppsikt efter avvikande beteenden eller reaktioner från lokalbefolkningen.
Jag har reflekterat över det, säger Miriam. Att det egentligen är konstigt att man inte tänker mer på den faran. För mig har det nog att göra med den kontakt jag fått med människorna här, det skapar en känsla av trygghet. Jag är sällan orolig även om jag är medveten om att det inte helt går att helt skydda sig, säger hon.
Ibrahim är en före detta turistguide men sover numera på gatan i Timbuktu för att kunna gå i skolan under veckorna. Han byter telefonnummer med André och Miriam, i framtiden kan just han bli en viktig underrättelsekälla för den svenska styrkan.
På en vältrafikerad marknadsgata får André och Miriam kontakt med en ung man. Killen i vit t-shirt presenterar sig som Ibrahim.
Men kalla mig gärna för ”Happy man”, säger han med ett brett leende.
Han berättar om sitt liv: att han sover här på gatan intill en av de nedsolkade betongväggarna för att kunna gå i skolan under veckorna. Hur han på helgen tar med sig lite bröd, olja och ris till hembyn. Om han har råd.
Du som sover här på gatan, Du måste ha kontroll på allt som händer, säger Miriam.
Ja, precis, det har jag, svarar Ibrahim självsäkert.
Samtalet kan inte pågå länge. Den täta trafiken och alla människor i rörelse gör situationen svåröverblickad. En bestämd hand i ryggen ger signal om att det är dags att fortsätta. Genast. André antecknar snabbt Mohammeds telefonnummer. Ännu en kontakt är skapad.
En malisk armépatrull korsar svenskarnas väg.
Vi vill ha en tjock telefonbok. Ju fler som har vårt nummer desto större är chansen att någon ringer och berättar när något har hänt inne i stan, säger André.
Vid klockan 21:00-tiden är gatorna i det närmaste tomma på folk och svenskarna lämnar Timbuktu för några timmars nattvila ute i öknen. Pansarbilarna ställs upp i ett triangelförsvar. I pannlampornas röda sken fälls det upp fältsängar, grävs latriner och äts konserverade korvar som sköljs ned med proteinshakes. Genom myggnätets tak lyser stjärnhimlen så klart som den bara kan göra över en öken.
Klockan 05:30 rycks stelfrusna kroppar upp efter kortvarig sömn. Med snabba handlag monteras det enkla lägret ned på några minuter. Efter att en morgonpatrull genomförts inne i Timbuktu återvänder plutonen till Camp Nobel. Ännu en operation avslutas utan incidenter.
Sett till statistiken över dödade FN-soldater i Mali är det lätt konstaterat att världens farligaste FN-insats är allra farligast för soldater från afrikanska länder. Värst har det varit för de tchadiska styrkorna med minst 36 döda. De har sämre utbildning och utrustning och befinner sig ofta på de farligaste platserna längst i norr.
I ett luftkonditionerat stabstält sitter chefen för den svenska styrkan, överstelöjtnant Per Nilsson, med en gigantisk karta över Timbuktuområdet. Han har fått besöka sin motsvarighet på den maliska basen för att överlämna kondoleansbrev.
Det är smärtsamt att veta att de inte har samma förutsättningar som oss för att klara uppgiften, säger han.
Men helt ärligt, även om våra soldater är väldigt väl utbildade för att hantera faror som IEDer så går det aldrig att helt skydda sig mot den typ av verksamhet som de här grupperna håller på med. Då får vi stanna inne på basen och det är inget alternativ, säger han.
Även om förutsättningarna för de olika ländernas trupper varierar stort så är målet gemensamt, att skapa säkerhet så att FNs civila delar kan genomföra det bräckliga fredsavtal som signerades 2015.
Jag skulle säga att fredsprocessen balanserar på en vass knivsegg. Det gäller för oss att vidta åtgärder för att minimera eventuella skador för både oss själva och lokalbefolkningen, säger han.
Utanför står Galtenbilarna tankade och redo för nästa uppdrag. Soldaterna passar på att äta ordentligt i matsalen och tillbringa tid i gymmet. Till kvällen öppnas baren, med läsk och alkoholfri öl, och en soldat håller i dansbandskväll.
André har dragit sig tillbaka till sin sovhytt "puppan" för att se på serier.
Klockan åtta, när musiken hörs i sällskapsrummet, har André dragit sig tillbaka till sin ”puppa”, den lilla privata hytten i sovtältet. Datorn på sidobordet står redo med ett avsnitt av Homeland. Men det kommer inte bli svårt att somna.
Har man sovit tre timmar under natten ute i fält är man fysiskt trött, men det är också mentalt. Där ute är man konstant vaksam på allt som händer runtomkring en. Det är utmattande, säger han.
I morgon ska han upp tidigt och ringa ett samtal till sin fru som just åkt på semester med deras två små söner.
Flyga med två små barn kan ju vara en riktig pärs, så jag vill ringa och höra så att allt gått bra.
Att lämna familjen i ett halvår, och att acceptera de risker som Mali-vistelsen innebär, var självklart. En del av yrket. Dessutom anser André att just han och hans kollegor är bra på det de gör och därför har goda chanser att klara sig helskinnade därifrån.
Om inte jag gör det så måste någon annan åka hit, det är så jag ser det, säger han. Sen är det väl samma sak som att folk dras till biståndsorganisationer. Man får chansen att känna att man gör något för andra.