Företaget har organisationsnummer 556013-0683 och registrerades i bolagsregistret år 1916 med namnet AB Stockholms Spårvägar, och var fram till årsskiftet 1966/1967, då det nuvarande namnet antogs, helägt av Stockholms stad. Från den 1 januari 1967 ändrades namnet till AB Storstockholms Lokaltrafik. Bolaget är numera helägt av Stockholms läns landsting. Före 2011 fanns även vissa privatpersoner som var delägare i bolaget.
SL driver också Stockholms Spårvägsmuseum på Södermalm samt Industritekniska Gymnasiet, även det på Södermalm.
Det kommunala AB Stockholms Spårvägar (SS) bildades 1916
(konstituerande bolagsstämma den 29 oktober 1915) för att samordna spårvagnstrafiken inom Stockholm och övertog från den 1 januari 1917 Stockholms Nya Spårvägsaktiebolags hela rörelse och från samma datum Stockholms Stads Spårväg. Stockholms Södra Spårvägsaktiebolags trafiknät övertogs 1918. 1920 övertog bolaget även AB Södra Förstadsbanan. 1925 blev SS delägare i Stockholms Centrala Omnibus AB, som helt införlivades med spårvägsbolaget 1929. Sedan Lidingöbron öppnats 1925 inleddes en teknisk och taxemässig samtrafik med Lidingö Trafikaktiebolag och Trafikaktiebolaget Stockholm-Södra Lidingön, vars vagnar trafikerade bolagets spår. 1930 övertog bolaget busstrafiken i Bromma och samma år även del av den busstrafik som Brännkyrka och Södertörns Trafikaktiebolag bedrev. Sedan Djurgårdens Omnibusstrafiks linje till Blockhusudden övertagits 1931 hade bolaget full kontroll över all buss- och spårvagnstrafik inom Stockholms administrativa gränser.
Vid samordningen av hela länets kollektivtrafik efter Hörjelöverenskommelsen övertogs bolaget av Kommunalförbundet för Stockholms stads och läns regionala frågor (KSL) från den 1 januari 1967 och dess namn ändrades till dagens AB Storstockholms Lokaltrafik.
Det AB Stockholms Spårvägar som i dag är trafikentreprenör för Spårväg City
(och från december 2014 även för Lidingöbanan) är ett annat företag, grundat 1989.
Hörjelöverenskommelsen, (efter Nils Hörjel, då statssekreterare i kommunikationsdepartementet) innebar att all lokaltrafik i Stockholms län skulle samlas inom ett länsbolag, efter att tidigare ha drivits av SJ och olika privata och kommunala bolag. Eftersom Stockholms stad ännu inte ingick i Stockholms läns landsting, ägdes bolaget i ett övergångsskede av Kommunalförbundet för Stockholms stads och läns regionala frågor (KSL), innan det överfördes till Stockholms läns landstinget.
SL-modellen kom att bli förlaga för länstrafikbolagi andra län, men där kom de ofta att hälftenägas av landstinget och kommunerna. Ansvaret för lokal persontrafik på järnväg inom Stockholms län övertogs den 1 januari 1967 också av SL. Trafiken utfördes fortsatt av Statens Järnvägar på uppdrag åt SL. Även övrig trafik utanför det ursprungliga SS drevs tills vidare på entreprenad. Den första trafik som helt kom att införlivas med SL och köras i egen regi var busslinjen till Kvarnholmen, Nacka som 1968 ersattes med en förlängning av en befintlig busslinje. 1969 övertogs SJs tre billinjegrupper, Solna, Uppland-Bro, Sigtuna och Upplands Väsby (500-linjerna), Danderyd och Täby (600-linjerna) och Huddinge, Södertälje, Nykvarn, Botkyrka och Salem (700-linjerna). Övertagande av trafiken skedde successivt och genomfördes på olika sätt på grund av juridiska förhållanden. I vissa fall övertogs hela företag, vilka ibland under några år drevs vidare som dotterbolag innan de fusionerades med SL. I andra fall övertogs trafiken direkt.
Siktet var inställt på att SL i princip skulle driva all trafik i egen regi med egna fordon och egen personal. Undantaget utgjordes av pendeltågstrafiken. Vid den här tiden förvaltade SK järnvägsspåren och hade ensamrätt till trafiken. Därför var SJ självskriven som entreprenör vad gäller den trafiken.
I början av 1970-talet hade SL i olika former övertagit alla de tidigare trafikföretagen i Stockholms län. SJ, som drivit trafiken på Roslagsbanan på entreprenad åt SL, aviserade att man hade för avsikt att lägga ned banan. Landstinget köpte 1 maj 1972 Roslagsbanan söder om Rimbo med infrastruktur, fordon etc från SJ. För driften av banan bildades ett särskilt dotterbolag till SL, Järnvägsaktiebolaget Roslagsbanan, RB.
I slutet av 1980-talet, sedan Leif Axén tillträtt som vd, ändrades bolagets inriktning. Det var inte längre självklart att trafiken skulle bedrivas i egen regi. De trafikoperativa enheterna samt förvaltningen av infrastrukturen ombildades då till dotterbolag som SL Buss AB, SL Tunnelbanan AB, SL Tåg AB,
SL Specialbuss AB, SL Bansystem AB och SL Fastigheter AB. De två sistnämnda slogs senare samman till
SL Infrateknik AB.
Moderbolaget SL skulle hädanefter fungera som beställare, med uppgift att "göra rätt saker", främst att upphandla trafik. Dotterbolagen skulle "göra saker rätt" vilket innebar att utföra trafiken. Med start i december 1998 såldes de trafikdrivande dotterbolagen helt eller delvis till utomstående aktörer.
1993 genomfördes den första anbudsupphandlingen av trafik, varvid Swebus tog över några trafikområden. Därefter skedde upphandlingar så gott som årligen.
1995 med verkan från 2000 köpte SL delvis ut sig ur det avtal man hade med staten om pendeltågstrafiken. Detta påverkade dock inte SLs betalningsansvar fram till 2011 för de investeringar staten gjort i järnvägsanläggningar och tåg i Stockholms län sedan mitten av 1950-talet. En mindre del av dessa pengar avser investeringar i själva tågen. Själva trafiken utförs numera av upphandlad entreprenör för närvarande det av SJ ägda Stockholmståg. År 2000 byggs även DLC, Driftledningscentralen, upp för att på så sätt få en gemensam hantering av fel i infrastrukturen och kritiska system.
Till skillnad från andra länstrafikbolag har SL en synnerligen omfattande egen infrastruktur. SL är spårinnehavare och infrastrukturförvaltare på tunnelbanan, Lidingöbanan, Nockebybanan, Roslagsbanan, Saltsjöbanan, Spårväg City och Tvärbanan. SL äger vidare en mängd fastigheter som är nödvändiga för driften samt kommunikationsradiosystemen för trafikledningen.
Infrastrukturen har en dedikerad larm- och övervakningscentral kallad Driftledningscentralen (DLC).
Depåer
Pendeltågen och andra järnvägar
Brodepån
Mörby verkstäder
Neglingedepån
Södertäljedepån
Älvsjödepån
Spårväg
Alkärrshallen
Brommadepån
Lidingödepån (även bussdepå)
Ulsundadepån
Tunnelbanan
Hammarbydepån (även bussdepå)
Högdalsdepån
Nybodadepån (även bussdepå)
Rissnedepån
Slakthusdepån (Arbetsfordon)
Vällingbydepån
SL äger eller leasar spårfordonen och ställer dessa till trafikentreprenörernas förfogande. När det gäller bussar är det däremot normalt entreprenörerna som äger dessa.
Genom årens lopp har SL varit leasetagare till ett antal motorvagnståg i X10-generationen, som använts av SJ i andra delar av Sverige (bland annat Västmanland). SL inköpte även ett antal Reginamotorvagnar, som dock aldrig använts i SL-trafiken och därför överlåtits till andra trafikhuvudmän.
SL upphandlar trafiktjänster av entreprenörer. Dessa är Arriva, Keolis AB, MTR, Nobina, Roslagståg, Stockholmståg, Stockholms Spårvägar och Veolia Transport. SL Kundtjänst och SL Center bedrivs av callcenterföretaget Goexellent på uppdrag av SL.
Även underhåll av infrastruktur upphandlas i konkurrens, bland de större entreprenörerna kan nämnas, Infranord AB, Strukton Rail, Eltel Networks, EIAB med flera.
Dotterbolag/Intressebolag
AB SL Finans (100%)
SL HR Service AB (100%)
SL Kundtjänst AB (51%) (övertaget av privat aktör år 2010)
SL Infrateknik AB (100%) (Vilande)
SL Lidingö Trafik AB (97%) (Likviderat 2013)
Fastighets AB Viggestaberg (100%) Vilande
AB Transitio (5%), anskaffar spårfordon, ägs även av 19 andra kollektivtrafikmyndigheter, regionförbund eller motsvarande
Stockholms Terminal AB (40%)
Busslink i Sverige AB (30%), Ägs idag till 100 % av den Franska kollektivtrafikgruppen Keolis
(augusti 2010). Busslink i Sverige AB bytte samtidigt namn till Keolis Sverige AB.
Styrelseordförande
AB Stockholms Spårvägar 1917-1966
Herman Rydin, 1915-1920
Gottfrid Björklund, 1920-1929
J A Wallin, 1929-1939
Fredrik Ström, 1940-1948
Hjalmar Mehr, 1949-1950
Erik Österberg, 1951-1957
Erik Huss, 1958
Helge Berglund, 1958-1965
AB Storstockholms Lokaltrafik 1967-idag
Per-Olof Hansson, 1967-1971
Bertil Jonberger, 1971-1974
Birger Rosell ?
Roland Björsne ?
Bosse Ringholm ?
Stig Dingertz, 1986-1988
Claes Ånstrand, 1989-1991
Elwe Nilsson, 1992–1994
Claes Ånstrand 1994–1997
Peter Larsson ?
Elwe Nilsson, 1999-2002
Anna Berger-Kettner, 2003-2006
Christer G Wennerholm, 2007-2014
Kristoffer Tamsons, 2014-
Verkställande direktörer
AB Stockholms Spårvägar 1917-1966
Axel Westman, 1916-1922 (ekonomidirektör)
Ernst Hjortzberg, 1917-1922 (teknisk direktör)
Gösta Hellgren, 1923-1940
Torsten R Åström, 1940-1947
Martin Helin, 1947-1954 (avliden)
Nils Aastrup, 1953 (tillförordnad)
Erik Tengblad, 1954 (tillförordnad)
Hans von Heland, 1955-1965
Helge Berglund, 1965-1966
AB Storstockholms Lokaltrafik 1967-idag
Helge Berglund, 1967–1972-12-31
Ingemar Bäckström, 1973-01-01–1988-08-31
Leif Axén, 1988-09-01–1998-09-30
Kjell Nilsson, 1998-10-01–2000-03-31
Gunnar Schön, 2000-04-01–2003-05-06
Ingemar Ziegler, 2003 (tillförordnad)
Lennart Jangälv, 2003-11-01–2006-12-14
Lars Nordstrand, 14 december 2006 (tillförordnad)
Ingemar Ziegler, 1 januari 2007 - 30 september 2009
Göran Gunnarsson, 1 oktober 2009 - 23 februari 2010 (tillförordnad)
Göran Gunnarsson, 23 februari 2010 - 23 juni 2011
Madeleine Raukas, 23 juni 2011 - 31 december 2011 (tillförordnad)
Anders Lindström, 1 januari 2012 - maj 2015
Ragina Forslund, 2015-
SL har en mycket omfattande trafik vars stomme utgörs av pendeltåg och tunnelbana. Spårtrafiken består också av lokaltåg på Roslagsbanan och Saltsjöbanan samt av spårvagnar på Spårväg City, Lidingöbanan, Nockebybanan och Tvärbanan. Bussnätet täcker hela länet. SL äger även Djurgårdslinjens infrastruktur, men trafiken där bedrivs ideellt av medlemmar i Svenska Spårvägssällskapet. SL-nätet sträcker sig även till Uppsala och Södermanlands län med ett antal busslinjer samt pendeltåg till stationerna Gnesta, Uppsala och Bålsta.
Det är cirka 675 000 resenärer som gör totalt cirka 2,3 miljoner resor (antal påstigande 2006) i SL-trafiken en vanlig vardag.
SLs koldioxidutsläpp uppgår till 46 918 ton per år, som i huvudsak kommer från bussar.
SL har biljettintäkter på 4,04 miljarder och kostnader på 8,6 miljarder kronor
(varav spår, anläggningar och tåg 3,4 miljarder kronor, resten drift och administration) (2006). Skillnaden täcks av bidrag från länet.