Det var i fjortonårsåldern som knäproblemen för första gången kröp sig på. Och i samma veva fick den i idag 59-åriga Erika Dingfors också ont i benhinnorna, något som hon vid upprepande tillfällen sökte vård för.
Många gånger när jag kom hem från jobbet och vi bodde tre trappor upp fick jag krypa upp sista biten. Det blev bara värre och värre med alla krämpor som ständigt dök upp. Var det inte höften eller knäna eller ryggen som strejkade så var det tröttheten som smög sig på. Sedan började jag få ont i fingrarna och till slut kunde jag inte hålla i en kaffekopp utan att ta i med båda händerna. Jag var till doktorn men de kliade sig i huvudet och ryckte på axlarna.
Vid det här laget hade Erika Dingfors gått med sina smärtor, som kom i skov, i över tjugo år. Det hon fick höra av läkarna och dessutom behandlades för var allt från hälsporre och ryggskott till olika inflammationer.
Det var axlar, armbågar, höfter, knän, nacke, handleder och fingrar som turades om att göra ont. Jag trodde att jag hade något reumatiskt men proverna som togs var negativa och läkaren talade om att reumatism hade man i de stora lederna och inte i yttersta fingerlederna där min smärta satt. Jag var inte svullen, varm eller röd men när jag tog i saker smärtade det i lederna.
Erika Dingfors beskriver också den trötthet hon kände och som succesivt blev värre och värre. Tillslut sov hon varje ledig stund.
Jag sov på bussen, i soffan, framför TVn, hela helgerna. När jag var vaken var jag yr i huvudet och kunde få domningar i ansiktet.
Erika återvände än en gång till en läkare för att den här gången få diagnosen fibromyalgi.
Då var jag i 40-års åldern och blev sjukskriven på 50%. Jag fick vara med i en forskningsgrupp och genomgick där en mängd prover och undersökningar. En dag upptäckte jag en svullnad på vristen, sedan kom en på handleden och en under halsen, säger hon och fortsätter, till slut tröttnade min doktor och skickade en remiss till en ortoped som sa att det tillhörde invärtesmedicin. Ortopeden skickade mig tillbaka till min husläkare som efter en del tjat från mig skickade en remiss reumatologen med orden att jag skulle veta att de inte skulle hitta något fel på mig.
I april 2009 fick Erika Dingfors komma till reumatologen och efter 20 minuter konstaterades att hon inte alls hade fibromylagi utan psoriasisartrit. Först då, som 45-åring, kunde Erika en gång för alla få den hjälp hon behövt i över 20 år.
Sedan dess har jag kunnat leva ett hyffsat liv utan allt för svåra skov, säger hon.
Reumatologen Ulla Lindqvist, menar att det inte är ovanligt att psoriasisartrit misstas för något annat om patienten inte har hudsymtom.
Psoriasis är många gånger, hos 60% av patienterna, de första symptomet vid psoriasisartrit. Men tidiga tecknen på psoriasisartrit är även ledstelhet eller ryggstelhet följt av kvarstående ledryggsmärta och olika grad av ledsvullnad beroende på aktiviteten i sjukdomen. Svullnaden kan drabba ett helt finger eller en hel tå (daktylit) och i ovanliga fall till exempel en hel arm. Det senare är dock ovanligt, säger Ulla Lindqvist.