År 1900 bodde 75% av svenskarna på landsbygden och 25% i tätorter. 1950 bodde 43% på landet, och 2010 bara 15%.
Kvinnorna som arbetade i jordbrukande familjer började söka sig till yrkesarbete i mejerier, bagerier, bryggerier, tvätterier, porslinsfabriker och beklädnadsindustrin. Där fick de enformiga arbeten vid löpande bandet, som hade införts i många svenska industrier under 1920-talet. Männen i samma industrier hade bättre betalda uppgifter med transporter, maskinservice och påfyllnad av arbetsmaterial. Andra kvinnor tog jobb som hembiträden och barnsköterskor.
Den sega och envisa kampen
Kvinnorna mötte motstånd. Nya lagar i början av 1900-talet förbjöd dem att arbeta nattetid. De fick inte arbeta tillsammans med män på vissa fartyg och inte under jord. Dessutom förbjöds de att arbeta tiden kring barnafödandet.
Vid denna tid gällde ett ideal att mannen skulle vara familjeförsörjare och kvinnan sköta hem och barn. Men det var feltänkt, eftersom männens löner i många industrier var så låga att kvinnorna tvingades ut i förvärvsarbete.
Postverket och telegrafverket anställde gärna kvinnor eftersom deras löner var lägre än männens. Sedan mitten av
1800-talet kunde kvinnor arbete som småskollärare (med usla löner) och folkskollärare.
Fackföreningarna gillade inte att kvinnor kom in på deras arbetsområden. Det höll lönerna nere. När det blev kris och avskedanden ville facken att kvinnorna skulle gå först, eftersom männen var familjeförsörjare. Men det resonemanget höll inte, för tidigt under 1900-talet var de ensamstående kvinnorna många, och ofta hade de barn.
De första stegen mot jämställdhet
Under 1800-talets sista årtionden fick kvinnor tillträde till folkskoleseminarier, till gymnastiska Centralinstitutet
(för idrottslärare) och till Musikaliska akademien. Så småningom även till universiteten.
Men det var svårt för flickor att skaffa sig de förkunskaper som krävdes. Först 1909 kunde de ta realexamen
(motsvarade grundskolans nionde klass) i kommunala realskolor och inte förrän 1927 kunde de studera vid statliga gymnasier. Tidigare gällde privatskolor för flickor som ville ha studentexamen eller examen motsvarande grundskolekompetens.
Kvinnor som hade examen från universitet hindrades länge att få önskade tjänster. 1903 kunde de få statlig anställning som läkare, och 1905 som adjunkter (lärare) vid läroverk. Fast det dröjde till 1918 innan läroverken öppnades helt för kvinnliga lärare.
Nya lagar under 1920-talet gav kvinnor rätt att inneha nästan alla statliga ämbeten (högre tjänster).
Kring mitten av 1900-talet blev det lättare för kvinnor att ha barn och samtidigt förvärvsarbeta. 1939 förbjöds arbetsgivare att avskeda kvinnor som blivit gravida eller som skulle gifta sig. Mödrahjälp, moderskapspenning (från 1955) och barnbidrag (1948) betalades ut till mammorna. I köken installerades elspisar, kylskåp och andra hushållsmaskiner som gjorde hemarbetet snabbare och lättare. Kommunala daghem och förskolor började införas.
Kvinnoyrken
Under 1940- och 1950-talen fanns 200 000 yrkeskvinnor i tillverkningsindustrin och nästan lika många i affärer och på kontor. Därefter följde undervisning, sjukvård och åldringsvård (nu äldreomsorg). Genom nya lagar utvidgades socialvård och barnomsorg.
Under 1950-talet kom ett genombrott för kvinnor på arbetsmarknaden. Från att 30% av dem då lönearbetade steg denna siffra till 75% 1990. Närmare en halv miljon kvinnor gick ut i arbetslivet under 1960- och 1970-talen. Från denna tid har antalet kvinnor inom metallindustrin vuxit, främst sysselsatta med montering av elektroniska produkter.
Offentliga sektorn, sjukvård, skola, omsorg och förvaltning växte fram till mitten av 80-talet och blev kvinnornas arbetsmarknad. Jobben där sågs av många som kvinnoyrken, med låga löner.
I våra dagar dominerar tjänsteproduktion stort bland kvinnorna och omfattar också en majoritet bland männen. De är privat eller offentligt anställda. De arbetar med människor, kunder, patienter, elever, vårdtagare. Arbetet har ändrat karaktär. Projekt- eller lagarbete, inte lika toppstyrt som förr. Men korttidsanställningar, ofta på deltid, drabbar främst ungdomar, kvinnor och invandrade grupper. Behovsanställda kallas de.
Nedskärningar/besparingar görs ofta inom vården vilket särskilt drabbar kvinnor. När antalet anställda minskar, blir arbetet intensivare och stressen svårare.
Siffror kring kvinnor och män i yrkesarbete 2010
År 2010 yrkesarbetade 2,22 miljoner män och 2,06 miljoner kvinnor i Sverige. Kvinnorna utgjorde därmed 48% av de förvärvsarbetande. De fanns inom alla yrken.
Områden där kvinnor var flest, hotell och restaurang, finans och försäkring, offentlig förvaltning, utbildning, vård, omsorg och socialtjänst, kultur och personliga tjänster.
De kvinnliga läkarna är numera fler än de manliga.
Områden där män var flest, industriell tillverkning och gruvarbete, energi och miljö, byggverksamhet, transporter och lagring, information och kommunikation (till exempel medier och IT), företagstjänster
(t ex konsulter, arkitekter, jurister, forskarreklamanställda).
Nuförtiden (2010) arbetar 7% av alla förvärvsarbetande kvinnor inom industrin mot 20% av männen. Kvinnorna utgör 25% av industriarbetarna.
När det gäller chefsjobb dominerar männen stort. De manliga cheferna är minst dubbelt så många som de kvinnliga i politiskt arbete, i statliga verk, andra myndigheter, stora och små privata företag. När det gäller jobb som verkställande direktörer och platser i de större bolagens styrelser utgör männen 80-90%.