Efter att man smittats dröjer det två till sex månader innan symtomen visar sig. Man smittar ungefär sex veckor innan man blir sjuk och tre till sex månader, ibland längre, efter att man känner sig frisk.
Nästan alla som får hepatit B blir friska, men några har kvar sjukdomen hela livet, så kallad kronisk hepatit B. Då kan man leva som vanligt men man ska undvika att belasta levern med till exempel alkohol och tänka på smittorisken.
Barn under fem år får sällan symtom och bara ungefär hälften av de vuxna som har hepatit B får symtom. Eftersom man kan bära på hepatit B virus utan att känna sig sjuk kan man sprida smitta utan att man vet om det.
Det finns tre typiska faser som många med akut hepatit, men inte alla, går igenom.
Först känns det som om man har fått influensa med huvudvärk, feber, trötthet, ledvärk och allmän värk i kroppen. I nästa steg kan man tappa aptiten och må illa, ibland kräks man. Under den sista fasen brukar huden och ögonvitorna bli gulaktiga. Samtidigt som den gula färgen ökar försvinner de tidiga symtomen, bortsett från tröttheten.
Man får oftast ingen behandling mot hepatit B, sjukdomen går i de flesta fall över av sig själv.
Om man misstänker att man har hepatit B ska man kontakta en vårdcentral eller en infektionsmottagning för att genomgå en undersökning.
Man kan alltid ringa sjukvårdsrådgivningen för att få råd.
Levern är kroppens största körtel och har många viktiga funktioner.
Hepatit B är en inflammation i levern som orsakas av ett virus som kallas hepatit B virus. Det finns olika typer av virusorsakad hepatit, och de har fått namn i den ordning de upptäcktes: Hepatit A, hepatit B, hepatit C, hepatit D och hepatit E. Eftersom huden brukar bli gulfärgad när man får hepatit kallas sjukdomen också för gulsot.
Man brukar inte få behandling mot hepatit B, sjukdomen går vanligen över av sig själv.
Levern renar blodet, lagrar fett och socker och bryter ner vissa ämnen som till exempel alkohol och läkemedel. Den har även betydelse för vissa av kroppens hormoner och för blodets förmåga att stoppa blödningar.
När man får hepatit B kan levern inte bryta ner vissa ämnen lika effektivt längre, bland annat blir man mycket känslig för alkohol och vissa mediciner. Levern klarar heller inte av att rensa bort ett gulfärgat ämne, bilirubin, ur kroppen. Det gör att man får gulaktig hud och gula ögonvitor.
Om man har hepatit B finns viruset i blodet och andra kroppsvätskor. Sjukdomen kan spridas om man får smittat blod på skadad hud eller på slemhinnor som till exempel i ögonen och munnen. Hepatit B är mycket smittsamt och även små mängder blod smittar, till exempel om man sticker sig på en använd spruta. Ungefär en av fyra som kommer i kontakt med infekterat blod blir smittade. Hepatit B är också mycket smittsamt vid samlag.
I Sverige får 100-200 personer per år akut hepatit B. Viruset sprids oftast genom sprutor som används av narkotikamissbrukare eller genom sexuella kontakter. Man kan även komma i kontakt med infekterat blod om man jobbar inom sjukvården. I länder där hepatit B är mer vanligt än i Sverige smittar sjukdomen ofta från mor till barn i samband med förlossningen eller mellan barn under småbarnsåldern.
Från det att man smittats tills symtomen visar sig går det vanligtvis cirka tre månader, men tiden kan variera mellan två till sex månader. Man smittar i ungefär sex veckor innan man blir sjuk och vanligen tre till sex månader efter det man känner sig frisk. Om man har fått kronisk hepatit B kan man vara smittsam livet ut, men det är olika från person till person.
Spädbarn och små barn har störst risk att få en kronisk sjukdom som smittar livet ut. Barn som är under fem år får sällan symtom och bara ungefär hälften av vuxna får symtom. Eftersom man kan bära på smitta utan att känna sig sjuk kan sjukdomen därför lätt spridas.
Det bästa skyddet mot hepatit B får man genom vaccination. Vaccinationen erbjuds dem som lever i miljöer där sjukdomarna är mer vanliga. I några landsting ingår numera vaccination mot hepatit B i det allmänna vaccinationsprogrammet.
Om man umgås nära någon som har hepatit B är det viktigt att vara noga med hygienen. Man ska undvika att komma i kontakt med smittat blod som kan finnas på till exempel använda sprutor. Har man sex med någon som är smittad ska man använda kondom.
I vissa delar av världen, framför allt i Asien och Afrika, är hepatit B en vanlig infektion. Om man ska resa till områden med hög smittrisk och vistas där ofta eller under lång tid, rekommenderas att man vaccinerar sig. Det är extra viktigt om man ska jobba inom sjukvård eller omsorg i ett sådant land. Man kan bli vaccinerad antingen på vårdcentralen eller på en vaccinationsmottagning.
Får man smittat blod på sig ska man tvätta bort det med tvål och vatten med en gång och sedan desinfektera huden med till exempel handsprit eller annan medicinsk sprit. Kommer blodet i ögonen, näsan eller munnen sköljer man med rikligt med vatten. Man ska så snabbt som möjligt ta kontakt med en vårdcentral eller infektionsmottagning för att få vaccin. En hepatit B vaccination inom 24 timmar efter smittrisk kan förhindra att sjukdom utvecklas.
Om man har hepatit B måste man följa ett antal regler för att minska risken att smitta andra. Det är till exempel viktigt att lägga förband även på små sår och man är skyldig att tala om att man har sjukdomen när man söker sjukvård eller tandvård. Läs mer i kapitlet Vård och behandling om regler man ska följa när man har hepatit.
Vanligen blir man helt frisk från hepatit B. Om man haft sjukdomen en gång och blivit frisk är man immun för resten av livet och kan inte få hepatit B igen. Däremot kan man fortfarande bli smittad av andra typer av hepatit.
Ungefär en av tjugo vuxna med hepatit B utvecklar en kronisk hepatit B. De smittar då resten av livet och det finns risk att levern skadas. Om personen som blir sjuk är ung, har en annan hepatitinfektion eller har nedsatt immunförsvar är risken större att hepatit B-infektionen blir kronisk.
Ett spädbarn som smittas med hepatit B av sin mamma i samband med förlossningen ska vaccineras, annars är risken mycket stor att barnet får en livslång, kronisk infektion. Vaccination direkt efter förlossningen kan förhindra att barnet får hepatit B.
De flesta som får hepatit B blir friska, men ibland försvinner inte viruset ur blodet och man kan få leva med sjukdomen hela livet. Om man inte blir helt frisk så kan man ändå oftast leva nästan som vanligt, men man ska undvika alkohol och tänka på smittorisken.
Man känner sig först dålig och sedan blir man gul
Symtomen på akut hepatit B kan variera mycket från person till person. Det finns tre typiska faser som många, men inte alla, går igenom:
Först känns det som om man har fått influensa med huvudvärk, feber, trötthet och allmän värk i kroppen. Ibland kan man få värk i lederna och även hudutslag, så kallade nässelutslag. Denna period är kort och varar från några dagar upp till en vecka. Vanligtvis går febern över efter fyra till fem dagar.
I nästa steg kan man tappa aptiten och må illa, ibland kräks man. Denna fas kan pågå i några dygn upp till en vecka.
Under den sista fasen brukar huden bli gulaktig. Gulfärgningen syns oftast tydligast i ögonvitorna. Urinen kan vara mörkfärgad och avföringen ljus och påminna om kitt i färgen. Samtidigt som den gula färgen ökar försvinner de tidiga symtomen, bortsett från tröttheten. Oftast försvinner gulnanden inom några veckor. I ungefär en vecka är det vanligt att man känner sig öm till höger i buken, strax under revbenen, eftersom levern svullnar upp. Lika länge kan man också få värk i lederna och klåda i huden.
De flesta som får hepatit B känner sig trötta och får dålig matlust under veckor till månader. Alla blir inte gula och ibland tar immunförsvaret hand om infektionen utan att man får några symtom alls. Det gäller särskilt barn under fem år och ungefär hälften av alla vuxna som smittas av hepatit B. Man kan däremot föra smittan vidare till andra även om man är symtomfri.
Om man har symtom som tyder på hepatit B, eller om man nyligen varit utsatt för smittrisk, ska man kontakta en vårdcentral. Där kan man lämna ett blodprov som visar om viruset finns i blodet. Man brukar få provsvar inom några dagar. För att få veta om man blivit frisk eller om man fått kronisk hepatit B får man lämna blodprov flera gånger.
Kronisk hepatit B utvecklas oftast långsamt och utan några symtom. Med tiden kan man få allvarliga skador, till exempel ärrbildningar i levern som ibland utvecklas till skrumplever. Ungefär 10-20 procent av alla med kronisk hepatit B utvecklar skrumplever efter 20-40 år.
Så länge stora delar av levern fungerar som vanligt har man inga eller otydliga symtom. De tidiga tecknen kan vara att man känner sig trött och svag, har dålig aptit, mår illa och går ner i vikt. Om man har kronisk hepatit B har man också en något ökad risk för levercancer, framför allt om man har skrumplever.
Om man har skrumplever försämras leverns funktion. Allt eftersom levern fungerar sämre får man andra symtom, till exempel så kan man lättare få blåmärken och näsblod än vanligt, och det är vanligt att man känner sig väldigt trött.
Så småningom kan vätska samlas i buken som då sväller upp, ibland kan man också bli gul i hud och ögonvitor. När levern inte längre fungerar påverkas även hjärnan och man kan slutligen till och med bli medvetslös.
Om man har fått kronisk hepatit B får man lämna blodprov flera gånger för att se om man fortfarande smittar. Hur ofta man lämnar blodprov kan variera från person till person men det kan vara bra att göra det varje år. Blodproven kan också visa om man har en skada på levern och hur skadan i så fall utvecklas. Blodproven tas oftast hos en specialistläkare på infektionssjukdomar, men om man inte har några tecken på leverskada vänder man sig till en läkare på vårdcentralen.
Hepatit B är enligt smittskyddslagen en så kallad allmänfarlig sjukdom. Det betyder att den läkare som upptäcker att någon har sjukdomen måste anmäla det till smittskyddsläkaren och till Folkhälsomyndigheten. Det är viktigt för att spridningen av sjukdomen ska kunna begränsas. Läkaren som ställt diagnosen kan också ta hjälp av smittskyddsläkaren för att spåra källan till sjukdomen.
Om man har varit i nära kontakt med någon som är sjuk får man dels information om det, dels brukar man få lämna blodprov för att man ska få veta om man har blivit smittad eller inte.
Om man får diagnosen hepatit B kan man först känna sig omtumlad och få svårt att ta till sig informationen. Det kan kännas särskilt jobbigt om man får veta att man har kronisk hepatit B. Därför kan det vara bra att ha med sig en närstående när man ska få svar på blodprovet. Den personen kan både ge stöd och hjälpa till att hålla reda på alla frågor och all information. Om man tycker att det känns mycket jobbigt är det viktigt att man berättar det för sin läkare eller någon annan vårdpersonal så man kan få hjälp att hantera situationen.
Om man misstänker att man har hepatit B ska man alltid kontakta en vårdcentral eller en infektionsmottagning för att genomgå en undersökning.
Till att börja med behöver man oftast ligga till sängs och vila. Det kan man behöva göra från ett par dagar upp till några veckor. Ibland kan man vara så trött att man behöver sjukskrivas en tid, från ett par veckor till ett par månader.
På grund av illamåendet och den belastning som inflammationen av levern innebär, upplever många att det är lättare att äta mat som inte innehåller så mycket fett.
Eftersom levern påverkas av hepatit B ska man undvika ämnen som behöver brytas ner i levern. Det gäller bland annat alkohol som man bör låta bli att dricka under minst tre månader. Man ska också undvika att till exempel ta p-piller och läkemedel som innehåller paracetamol som till exempel Alvedon och Panodil.
Man får oftast ingen behandling mot akut hepatit B, för nästan alla som har sjukdomen går den över av sig själv. Man får sällan vare sig komplikationer eller bestående besvär.
Det är viktigt att undvika att smittan sprids vidare. Om man har smittats av hepatit B får man därför vissa förhållningsregler av läkaren. Vanliga regler är till exempel:
Om någon kommer i kontakt med ens blod måste man berätta att det är smittat med hepatit B. Han eller hon ska då så snabbt som möjligt ta kontakt med en vårdcentral eller infektionsmottagning för att få vaccin om det behövs.
Man får inte ha sex med någon utan att tala om att man har hepatit B.
Man ska använda kondom om ens partner inte är immun, det vill säga har haft sjukdomen eller är vaccinerad mot
hepatit B.
Om man har en partner eller en familjemedlem som kan behöva vaccination mot hepatit B är det viktigt att tala om det för sin läkare.
Det är viktigt att tänka på att inte dela toalettartiklar som till exempel rakhyvlar och rakapparat med andra. Man bör heller inte dela tandborste eftersom man kan blöda i tandköttet när man borstar tänderna.
Om man tar narkotika med spruta måste man ha egna sprutor och nålar och inte låta andra använda dem. Man ska inte använda gemensam blandningskopp och man bör förvara sprutverktygen så att de inte riskerar att smitta andra.
Man bör inte tatuera sig, ta hål i öronen eller något liknande som gör att man blöder. Om man ändå gör det måste man berätta att man har hepatit B.
Man ska tänka på att det är viktigt att sätta plåster eller lägga förband även på små sår.
Innan man kastar något som är nedblodat, som till exempel plåster eller bindor, bör man förpacka det noga.
Blodfläckar på exempelvis golv tar man bort med desinfektionsmedel. Kläder som fått blod på sig bör man inte tvätta för hand.
Man får inte ge blod, donera organ eller vävnad för transplantation eller donera sperma
Man måste berätta att man har hepatit B när man söker sjukvård eller tandvård
Man är skyldig att komma på de återbesök och provtagningar som läkaren anser nödvändiga
Man kan smitta mycket länge och ibland hela livet. Först efter provtagning och efter att en läkare avgjort att man inte längre smittar kan man sluta följa förhållningsreglerna. Men även om man inte längre smittar får man inte ge blod, donera organ eller vävnad för transplantation eller donera sperma
Det finns inga bra läkemedel mot akut hepatit B, men om klådan eller ledvärken orsakar svåra besvär kan man behöva lindring. Eftersom läkemedlen kan påverka levern ska man bara använda dem i samråd med en läkare.
Även om det är mycket ovanligt kan akut hepatit B ge livshotande symtom som till exempel akut leversvikt. Då kan man behöva intensivvårdas på sjukhus med möjlighet till levertransplantation. Ibland används också virushämmande läkemedel. De första tecknen på akut leversvikt om man har akut hepatit B är till exempel illamående, trötthet och förvirring.
Till att börja med får man komma på täta besök för att kontrollera hur levern mår. Sedan får man efter tre månader och efter sex månader lämna blodprov för att kontrollera hur sjukdomen utvecklas och om man har hepatit B-virus kvar i blodet.
Lyckas kroppens immunförsvar inte bli av med viruset övergår infektionen i kronisk hepatit B. Om infektionen läker eller inte beror i hög grad på hur gammal man är. Små barn eller mycket gamla människor har större risk att utveckla kronisk infektion, liksom personer med nedsatt immunförsvar.
Om man inte blir frisk från den akuta infektionen utan får kronisk hepatit B, får man lämna prover regelbundet. Anledningen är att smittsamheten och eventuella skador på levern behöver kontrolleras. Hur ofta man lämnar blodprov varierar från person till person, men oftast gör man det varje år. Proven tas på en infektionsklinik, men om man inte har några tecken på leverskada kan man vända sig till en läkare på en vårdcentral.
Om kronisk hepatit B lett till att man fått en leverskada behövs ibland läkemedel för att minska risken för försämring. Inför behandling tas ett vävnadsprov från levern, så kallad leverbiopsi. Biopsin visar bland annat hur leverns celler ser ut och om det finns tecken på inflammation och ärrvävnad. Leverbiopsin är viktig för att bedöma hur allvarlig leverskada man har och om behandling behövs. Man får oftast ligga på rygg när en leverbiopsi görs. Först bedövas huden med lokalbedövning. Själva biopsin tar sedan bara några få sekunder genom att en nål förs in mellan två revben till leverns yta. Det känns lite mer än när ett blodprov tas. En liten bit levervävnad sugs sedan ut och undersöks i mikroskop.
Det finns för närvarande ingen behandling som botar kronisk hepatit B. Däremot finns en del läkemedel som kan hämma virusets förmåga att föröka sig, och det gör att risken för skador på levern minskar. Om man har hepatit B men inga tecken på leverskada behöver man vanligen inte behandlas. Behandling rekommenderas om man har börjat få skador på levern, och då brukar man först prova interferonbehandling under ett år. Interferon ges med en spruta en gång per vecka. Om interferonbehandlingen inte har någon effekt byter man till virushämmande tabletter men de måste man i så fall fortsätta med under minst ett år och ibland flera år.
Behandlingen får man av en läkare på en infektionsklinik och man måste behandlas och gå på kontroller under lång tid, vanligen flera år.
Om man blir svårt sjuk av akut hepatit B kan infektionen orsaka en mycket ovanlig men allvarlig leversjukdom, akut levernekros. Får man symtom på akut levernekros i form av oro, förvirring och extrem trötthet ska man söka akut vård.
Kronisk hepatit B kan orsaka skrumplever och ökar också risken för levercancer. Risken för skrumplever och levercancer ökar ytterligare om man samtidigt har andra typer av hepatitvirus, om man har försvagat immunförsvar eller om man dricker mycket alkohol.
Det är ovanligt, men man kan ibland behöva genomgå en levertransplantation när levern fungerar mycket dåligt.
Det finns hepatit B vaccin som man kan få i förebyggande syfte. Det finns också vaccin som ger skydd mot både hepatit A och B, som kan vara bra om man reser till länder där hepatit är vanligt.
Om man misstänker att man har blivit smittad, till exempel genom en infekterad nål eller genom sex, kan man få vaccin på en infektionsklinik eller på en vårdcentral för att förhindra att man får sjukdomen. Detta ska ske så fort som möjligt, helst inom ett dygn, för bästa effekt.
Vaccinet kan kombineras med skyddande antikroppar, hepatit B immunglobulin, som man helst bör få inom något dygn från smittillfället. Immunglobulin får man liksom vaccin med en spruta. Får man behandling inom ett dygn efter att man blivit smittad brukar man inte få hepatit B.
När man vaccineras efter att ha varit utsatt för smitta får man så kallad snabbvaccination där man får vaccinet med tätare intervall än annars. En veckas mellanrum mellan de två första doserna och sedan tre veckor till den tredje. Efter tolv månader får man en fjärde dos.
Om man har hepatit B när man är gravid kan man smitta sitt barn i samband med förlossningen. För att hindra att barnet smittas vaccineras det fem gånger. Först direkt efter förlossningen, sedan vid en månads ålder, vid tre och fem månader och slutligen vid tolv månaders ålder. Sedan 2005 erbjuds alla gravida i Sverige att testa sig för sjukdomen för att förhindra att smitta överförs till barnet.
Om man får akut hepatit B under graviditeten ökar risken för att barnet ska smittas.
Det flesta som får hepatit B blir friska, men en del har sjukdomen hela livet. Man kan oftast leva ett vanligt liv men man ska tänka på smittorisken, och vara mycket försiktig med alkohol.
De allra flesta som har kronisk hepatit B kan arbeta som vanligt. Men har man ett yrke där det finns risk för smittspridning, till exempel inom sjukvården, bör man diskutera det med sin läkare.
Det kan kännas jobbigt att berätta om sjukdomen för till exempel sin partner eller sina arbetskamrater. Då är det bra att vara påläst så att man kan lugna dem. Om man har kronisk hepatit B kan man behöva gå på blodprovskontroller varje år under hela livet för att kontrollera leverfunktionen och för att få veta om man smittar eller inte. Så länge man smittar måste man tänka på att inte föra smittan vidare och man måste följa en rad regler om hygien. Man vänjer sig oftast vid reglerna och de blir efterhand en naturlig del av livet.
Om man har ett barn som har kronisk hepatit B ska man samråda med barnets läkare om hur och vilka personer på förskola eller skola som ska informeras. Det kan kännas bra att ha kontakt med andra som har barn med samma sjukdom. För familjer med barn med hepatit B finns det en patientförening man kan vända sig till om man behöver råd och stöd.
Upprepade blodprov visar om man smittar eller inte
Kronisk hepatit B har man om man haft infektionen mer än sex månader. För att följa sjukdomens förlopp och smittsamhet brukar man få lämna upprepade blodprov.
Kroppen bekämpar hepatit B-virus med antikroppar. Om proverna visar att man har antikroppar mot både virusets kärna, anti-HBc, och dess yta, anti-HBs, smittar man inte och sjukdomen har läkt. Man är alltså anti-HBc-positiv och
anti-HBs-positiv.
Man kan vara mer eller mindre smittsam. Antikropparna bekämpar virusets så kallade antigener. Alla som har hepatit B, akut eller kronisk, har spår i blodet av virusets ytantigen, HBsAg. Om blodproverna dessutom visar spår av virusets
e-antigen är man HBeAg-positiv och har mycket virus och är mycket smittsam. Har man däremot antikroppar mot
e-antigen är man anti-HBe-positiv och har man då inget e-antigen i blodet betyder det oftast att man är mindre smittsam.
Om man har kronisk hepatit finns möjlighet att mäta virusmängden i blodet, så kallad HBV-DNA kvantifiering, för att avgöra smittsamhet och behandlingseffekt.