Att nå min botten öppnade mitt sinne så att jag blev villig att pröva något annat. Det jag prövade var
Anonyma Alkoholister. Mitt nya liv i gemenskapen blev som att lära sig cykla. Anonyma Alkoholister blev mina stödhjul och min hjälpande hand. Det var inte så att jag direkt önskade hjälpen den gången; jag ville helt enkelt inte göra mig så illa igen. Min önskan att slippa nå botten en gång till var starkare än min önskan att dricka. I början var det detta som höll mig nykter. Men efter en tid upptäckte jag att jag arbetade med stegen efter bästa förmåga. Jag insåg snart att mina attityder och handlingar höll på att förändras, om än aldrig så lite. En dag i taget blev jag mer tillfreds med mig själv och andra, och mina skador började läkas. Tack Gud, för stödhjulen och den hjälpande handen, som jag väljer att kalla Anonyma Alkoholister.