Trots att förloppet av Alzheimers sjukdom är unikt för varje individ, finns det många gemensamma symtom. Det tidigaste observerbara symtomet tros ofta felaktigt vara "åldersrelaterad oro", eller tecken på stress. I de tidiga stadierna av sjukdomen, är det mest allmänt accepterade symptomet minnesförlust, såsom svårighet att minnas nyligen inlärda fakta. När Alzheimers sjukdom misstänks ställs diagnosen vanligtvis genom beteende- och kognitiva tester, ofta följt av någon form av tomografisk undersökning av hjärnan. När sjukdomen framskrider framträder vanliga symptom som förvirring, irritabilitet och aggressivitet, humörsvängningar, stresskänslighet, minnesstörningar och tecken på afasi och apraxi, och ett allmänt tillbakadragande när de psykiska funktionerna successivt försämras. Successivt försämras de kroppsliga funktionerna, vilket slutligen leder till döden. Den individuella prognosen är svårbedömd, eftersom sjukdomens varaktighet varierar. Det kan gå flera år innan en person med Alzheimers får tydliga symptom och en diagnos. Den genomsnittliga livslängden efter diagnos är cirka sju år. Färre än tre procent lever mer än fjorton år efter diagnosen.
Orsaken till och utvecklingen av Alzheimers sjukdom är inte väl förstådd. Forskning visar att sjukdomen är associerad med plack och tangels i hjärnvävnaden. För närvarande erbjuder de behandlingar som ges en liten symptomatisk nytta, men det finns ännu ingen behandling som kan fördröja eller stoppa sjukdomsförloppet. Fram till 2008 har fler än
500 kliniska studier gjorts för att identifiera en möjlig behandling av alzheimer, men man vet inte om någon av de testade åtgärdsstrategierna kommer att visa lovande resultat. Ett antal icke-invasiva, livsstilsvanor har föreslagits för att förebygga Alzheimers sjukdom, men tillräckliga bevis för att dessa rekommendationer leder till att degeneringen minskar, saknas. Mental stimulans, motion och balanserad kost föreslås, både som möjliga förebyggande åtgärder och ett förnuftigt sätt att hantera sjukdomen.
Eftersom alzheimer är degenerativ och inte kan botas är patienternas vård viktig och ofta tar en nära anhörig rollen som den primära vårdgivaren. Alzheimers sjukdom är känd för att bli en tung börda för vårdgivaren. Sociala, psykiska, fysiska och ekonomiska faktorer kan påverka vårdarens liv. I industrialiserade länder är Alzheimers en av de mest kostsamma sjukdomar för samhället.
Alzheimers sjukdom är en av demenssjukdomarna. Hos runt 60% av dem som utvecklar demens är Alzheimers sjukdom enda utlösande faktor eller i kombination. Demens är en minskning av minne och intellekt. Vid naturligt åldrande minskar hjärnans vikt med ungefär 10%, hos en person med Alzheimers sjukdom är nedgången hela 30-40%. I Sverige finns ungefär 160 000 personer med demens, varav cirka 60% lider av Alzheimers sjukdom. Ungefär 7 500 människor insjuknar varje år. Kostnaderna för demens i Sverige år 2000 beräknades vara 38 miljarder kronor (brutto), där den största kostnaden låg på kommunerna (cirka 80%). Att det inte finns något bra läkemedel mot Alzheimers sjukdom återspeglas i kostnaderna för läkemedel (kolinesterashämmare), som låg på 180 miljoner år 2000.
Det vanligaste tidiga symptomet på Alzheimers sjukdom är problem med närminnet, och förmågan att tala minskar kraftigt. Alzheimerdrabbade personer får en frustrerande känsla av att de måste ha kontakt med alla runtomkring för att inte bli bortglömda. Den drabbade förlägger saker, glömmer avtalade möten och har ofta svårt att prestera under pressade förhållanden. Detta kan alla drabbas av, men här är problemen av kronisk art. Problemen leder ofta till att personen undviker krävande situationer av rädsla för att inte klara av dem. I extrema fall händer det att personen i ett tidigt stadium av sin sjukdom isolerar sig totalt. I senare stadium av sjukdomen inträder demens, och även enklare praktiska sysslor som att diska eller brygga kaffe blir för svåra. Individen brukar även drabbas av minskad sjukdomsinsikt.
Den familjära formen av Alzheimers sjukdom är kopplad till ärftlighet. Den är mycket sällsynt och endast 5 till 10% av alla alzheimerfall antas bero på en enstaka genetisk mutation. Denna form har också kännetecknats av att den framträder mycket tidigare än den sporadiska formen, redan vid 40 års ålder. Det finns till och med några få fall där sjukdomen redan har inträffat vid 20 års ålder. Det tydligaste tecknet på att den insjuknade bär på familjär Alzheimers sjukdom är ifall denne insjuknar i relativt tidig ålder. Ungefär hälften av de alzheimerpatienter som redan i tidig ålder blir diagnostiserade med demenssjukdomen är drabbade av den familjära typen. Man definierar Alzheimers sjukdom som ärftlig i ett släkte när den följer ett dominant mönster. Det innebär att minst tre nära släktingar från tre generationer har haft sjukdomen.
Idag finns det möjlighet att undersöka om man är bärare av anlagen till den ärftliga Alzheimers sjukdom, denna undersökning kan vara aktuell att genomföra ifall många i ens släkt har lidit av sjukdomen i redan tidigt skede. Sådana tester heter på fackspråk presymptomatisk genetisk testning. För att denna undersökning ska kunna genomföras måste man först ha konstaterat att sjukdomen tidigare förorsakats av mutationer inom patientens släkt. Detta görs genom att man tar ett blodprov från en släkting där Alzheimers sjukdom redan har brutit ut. Detta analyseras sedan, genom ett letande av så kallade alzheimersgener. Dessa gener är sådana som ökar risken för att bäraren utvecklar sjukdomen. Även om man bär på anlagen betyder det inte nödvändigtvis att man drabbas av Alzheimers sjukdom.
Familjär Alzheimers sjukdom ärvs autosomalt dominant, vilket innebär att det inte är bundet till några av könskromosomerna. Forskare har hittat ungefär 200 genmutationer som kan gå i arv och kan leda till utbrott av sjukdomen. Mutationerna har hittats på kromosomerna 1 (presenilin 2), 14 (presenilin 1) och 21 (APP).
Denna variant omfattar de runt 90 procent av fallen där det inte finns en lika klar genetisk koppling. Denna form drabbar personer från 65 års ålder och uppåt.
Vid det första stadiet i den latenta perioden finns det inga symptom, utan endast en inlagring av proteinet β-amyloid. Detta följs av ett stadium kallat lindrig kognitiv störning (MCI). I detta stadium har personen inte demens utan endast problem med närminnet, att komma ihåg saker. Detta är inte samma sak som den glömska de flesta utvecklar på äldre dagar, vid MCI försämras minnet hela tiden. Tester finns för att skilja mellan MCI och ”naturlig glömska”, testet har
94% säkerhet. Nästa steg är Alzheimers sjukdom, där patienten även kan utveckla en förändrad personlighet. I genomsnitt har man sjukdomen i 10 till 12 år, men det finns stora skillnader. Efter 90 års ålder minskar risken för att insjukna i alzheimer. Om alla människor skulle nå åldern 100 år skulle endast två tredjedelar insjukna; de som klarat sig fram till dess kommer inte att insjukna.
Det finns ingen heltäckande förklaring till sjukdomen men observationer har gjorts där man sett att nervcellerna i hjärnans minnescentrum förtvinar. Processen kan sprida sig till hjässloben, så att förmågan att förstå och tolka olika sinnesintryck avtar. Även hjärnans pannlober, där omdöme, insikt och impulskontroll sitter, kan drabbas. Bevis har hittats som tyder på att β-amyloid anrikas i plack lokaliserade till cortex i storhjärnan, där även intellektuella centrum finns.
Vissa studier har visat en ökad risk att utveckla Alzheimers sjukdom via miljöfaktorer, som intaget av metaller, framförallt aluminium som finns i de flesta deodoranter.
I alzheimerpatientens hjärna finner man låga halter av acetylkolin, höga halter av glutamat. En alzheimerpatient förlorar omkring 80 till 90% av sina kolinerga neuroner (neuroner som sänder nervsignaler med hjälp av acetylkolin). Effekten av detta blir en lägre halt av acetylkolin i hjärnan.
Detta är ett transmembrant protein som har en intracellulär, en transmembran och en extracellulär del. På detta protein finns en del kallad β-amyloid (Aβ) som är en 40-42 aminosyror lång peptid. APP-proteinet kan klyvas av tre olika enzymer, α-sekretas, β-sekretas och γ-sekretas. A-sekretas är ett enzym som klyver APP mitt itu vilket leder till att det inte kan bli någon ansamling av Aβ-plack. De båda andra enzymerna ger istället upphov till Aβ som sedan kan aggregera.
Aβ-peptiderna kan förekomma som monomerer (en och en) sedan de klyvts, men peptiderna har en tendens att
”klibba ihop” till dimerer (två stycken) vilka sedan kan bilda aggregat kallat oligomerer (vanligen 6 till 8 stycken). Vid ytterligare aggregering bildas ett komplex kallat diffus Aβ-inlagring och det sista steget kallas kompakt Aβ-inlagring. Det är endast vid de två senaste som man kan göra histologiska färgningar för att se ansamlingen av Aβ. Det går inte att göra någon färgning för att se de amyloida plack som är lösliga. Det är normalt att Aβ bildas; anledningen till att det ökar när man blir äldre är att produktionen av α-sekretas minskar, samtidigt som det sker en ökning av γ-sekretas och β-sekretas. Runt dessa Aβ-plack finner man aktiverade mikroglia och astrocyter. Det som dessa celler försöker göra är att fagocytera placken, eftersom de uppfattar dem som något främmande och utsöndrar de ämnen som orsakar inflammation.
Ett problem med Aβ-teorin är att alla som är över 100 år har väldigt stora ansamlingar av amyloida plack, men 1/3 av dem som är över 100 år har inte Alzheimers sjukdom.
Den svenska mutationen har bytt ut aminosyran på position 670 från lysin till aspartat och aminosyra nummer 671 från metionin till leucin. Detta får som konsekvens att enzymet som klyver β-sekretin klyver oftare. Konsekvensen är ökad mängd Aβ.
Den holländska mutationen har skett på aminosyra nummer 692 där enzymet α-sekretas ska klyva. Förändringen minskar möjligheten för α-sekretas att klyva Aβ i två bitar och oskadliggöra det.
Londonmutationen har bytt ut aminosyra nummer 717. Detta leder till en ökad aktivitet av γ-sekretas vilket resulterar i mer Aβ.
Det kan tyckas att det borde vara en mutation på bägge ställena (670-671 och 717) för att det ska ske en ökning av Aβ men så är inte fallet. Den ena mutationen kommer indirekt att leda till ökning av Aβ.
Presenilin är en gen som kodar för ett protein, troligen kan detta protein vara γ-sekretas eller så uttrycker genen ett protein som ökar aktiviteten hos γ-sekretas. Det finns två versioner av presenilingenen, mutationer på den här genen har kopplats till Alzheimers sjukdom. Dessa mutationer förändrar enzymets förmåga att klyva Aβ, vilket resulterar i mer Aβ.
Neurofibrillärt trassel orsakas av proteinet tau. Den naturliga funktionen för tau-proteiner är att utgöra en del av mikrotubuli, som används för att transportera näringsämnen från neuronkärnan till synapsen. Hos alzheimerpatienten har tau-proteinerna trasslat ihop sig till en spiral och transportfunktionen påverkas negativt.
PET-kameraundersökning. En metod som ännu är på forskningsstadiet är att märka en substans som binder till Aβ med en instabil positron-strålande isotop. Den radioaktiva substansen injiceras via blodet och kommer in i hjärnan där den binds till plack. Radioaktiviteten kan sedan lokaliseras och kvantifieras med en PET-kamera.
En säker diagnos kan emellertid bara ställas efter ett histologiskt cellprov, vilket av naturliga skäl oftast görs post mortem.
För att bättre kunna studera Alzheimer, finns det transgeniska möss som har en av mutationerna som är nämnd under genetik-avsnittet ovan. Dessa har framställts genom att injicera den mänskliga genen för Aβ i ett befruktat foster. I musens hjärna kommer det sedan att bildas Aβ plack. Problemet med djurmodellerna är att mössen inte har några neurofibrillära trassel. Trots problemen är djurmodellerna till stor hjälp för att kunna studera vilka variabler som påverkar Aβ-produktionen och plackbildningen.
Idag är det endast acetylkolinesterashämmare och memantin som används direkt mot Alzheimers sjukdom. Det finns ingen bot mot sjukdomen; de nämnda medicinerna lindrar endast symtomen. Det finns även andra läkemedel som har andra användningsområden än demens som visat sig ha en effekt på sjukdomen. Populärt har dessa läkemedel kallats för "bromsmediciner", medan det är mer korrekt att kalla dem "symtomlindrande läkemedel vid Alzheimers sjukdom" enligt ovan. Observera att dessa läkemedel bara förskrivs vid Alzheimers sjukdom.
Rivastigmin, galantamin och donepezil. Behandlingen gör att acetylkolinet inte bryts ned lika snabbt utan stannar kvar längre och effekten av acetylkolinet blir därför större.
NMDA-receptorantagonist som hämmande och motverkar de förhöjda glutamatnivåerna som är associerade med Alzheimers sjukdom.
En grupp läkemedel som hämmar inflammation. Alla NSAID är inte effektiva utan endast de som inte inaktiverar COXenzymet ex. ibuprofen. Dock är NSAID generellt sett inte lämpliga att ge till äldre på grund av den ökade risken för mag-tarmblödning. De effektiva NSAID verkar genom att minska γ-sekretas aktivitet vilket resulterar i minskad mängd Aβ.
En grupp läkemedel som sänker blodfetterna. Statiner är effektiva mot alzheimer genom att förstärka α-sekretas aktivitet, som kommer att klyva mer Aβ. Dessutom sänker de inte bara kolesterolvärdet utan är också antiinflammatoriska. En minskad mängd av kolesterol i hjärnan leder till en minskad inlagring av Aβ.
En metod som innebär att Aβ injiceras för att stimulera immunförsvaret att se Aβ som något främmande och börjar producera antikroppar mot det. Tidigare har man gjort försök med att utveckla en aktiv vaccinering efter att försökspersoner haft hjärnhinneinflammation (meningit).
Framtiden (2006), det finns oerhört många läkemedelskandidater som genomgår kliniska prövningar.
Många ämnen som inte är läkemedel har i studier visat sig ha en positiv effekt på alzheimer.