Tiggeri var i Sverige länge en laglig metod för fattigunderstöd. Det begränsades först genom att man tillät det endast inom vissa områden och för personer som hade tiggarpass. Genom tiggarstadgan av 21 oktober 1698 förbjöds det helt utanför hemsocknen, men först genom kunglig förordning 25 maj 1847 blev det lagligen avskaffat även inom hemsocknen och därefter var det förbjudet. Tiggare som ansågs arbetsförmögna straffades med tvångsarbete och sattes på fästning och spinnhus. Fattighjon som ansågs arbetsoförmögna fick istället gå rotgång, det vill säga bo omväxlande i olika gårdar inom roten, eller bo på fattighus.
Bettleriföreskrifter fanns i fattigvårdsförordningen från 9 juni 1871 och återfanns senare i övergångsbestämmelserna till fattigvårdslagen från 14 juni 1918. Det förväntades att polismyndigheten och de kommunala myndigheterna arbetade för att hindra och hämma tiggeri. För tillsynen över bettlare anställde fattigvårdsstyrelserna (socialnämnd) särskilda tillsyningsmän.
Bettlade barn, som inte fyllt 16 år, eller var vanvårdat, skulle vid behov anmälas till barnavårdsnämnd, i annat fall fick fattigvårdsstyrelsen handla som de ansåg bäst. Hade den, som hade vård om sådant barn, gett uppdrag åt eller tillåtelse till tiggandet, skulle denne i sin tur behandlas som lösdrivare. Bettlare över
16 år, som inte var i så fattig, att han borde erhålla fattigvård, anhölls och behandlades som lösdrivare.
Efter att sociala skyddsnät hade byggts upp vid mitten av 1900-talet och förmögenhetsskillnader minskade upphörde tiggeriet. Lösdriverilagen avskaffades 1964, eftersom behovet att tigga ansågs undanröjt och lagen därför var obehövlig. Lagen ersattes istället med en lag om "samhällsfarlig asocialitet", vilken sällan har tillämpats och avskaffades 1981. Tiggare på gatorna i Sverige var också en mycket ovanlig syn fram till mitten av 1990-talet. Psykiatrireformen 1995 ändrade på detta. När mentalsjukhusen stängdes och dess patienter slussades ut i samhället, var några oförmögna att ta hand om sig själva och hamnade utanför den omvårdnad som ställer krav på den sökande.
Utvidgningen av EU med tolv nya östeuropeiska länder 2004 och 2007 gjorde det möjligt för sämre lottade människor därifrån, inte minst romar från Rumänien och Bulgarien (EU-medlemmar 2007), att söka sig till andra länder. EUs fria rörlighet gör det svårt att hindra folk från att resa runt och tigga. Tidigare kunde man utvisa de som inte verkade kunna försörja sig. I en del EU-länder är tiggeri förbjudet, vilket ger större möjlighet för polis att ingripa. I spåren av den ekonomiska krisen i södra Europa har tiggare från forna öststater börjat resa till norra Europa istället för medelhavsländerna.
Sverige
Det är inte förbjudet med tiggeri så länge det inte är tvingande (det vill säga människohandel) eller påstridigt (det vill säga ofredande). Gatumusiker kan uppfattas som tiggare, men så länge gatumusikanten inte påstridigt ber om betalning, utan enbart lägger ut ett gitarrfodral eller någonting annat som sparbössa, klassas det inte som tiggeri i Sverige och en del andra EU-länder. Av polisens årliga rapport om människohandel framgår att det fortlöpande bedrivs organiserat tiggeri i Sverige, men det är svårt att veta säkert i vilken omfattning. Uppgifter har också framförts av enstaka Stockholmspoliser och politiker om att tiggeriet delvis är organiserat av ligor, med hänvisning till enstaka fall av tvingat tiggeri och kopplingar till prostitution som har avslöjats. Tiggare från forna öststater reser och bor ofta tillsammans, men omfattande tiggeri organiserat av kriminella ligor motsägs som myt av vissa poliser, journalister och tiggare själva, av den nationella hemlöshetssamordnaren samt av Stockholms Stadsmission och deras projekt Crossroads. Enligt dem är tiggeriet inte tillräckligt lönsamt för att vara intressant för kriminella. Internationella undersökningar visar att tiggarna i genomsnitt endast tjänar fem euro om dagen. Tiggare har anmält till polisen hur de blivit utnyttjade av ligor och polisen rubricerade då brotten som människohandel och i två fall har detta lett till fällande domar. Enligt en enkätundersökning bland Sveriges kommuner i april 2015 rapporterade 220 kommuner att det finns mellan 3 400 och 4 100 tiggande i Sverige, vilket jämfört med tidigare år innebar en fördubblad omfattning och en ökning med 40 kommuner.
Danmark[redigera | redigera wikitext]I Danmark är tiggeri förbjudet enligt Strafflagens paragraf 191. Polisen har rätt att avvisa tiggare, och det är straffbelagt att inte åtlyda det, och leder till häktning.[11] Få ger pengar till tiggare i Danmark.
Norge[redigera | redigera wikitext]Tiggeri är sedan 2007 inte förbjudet men en politisk överenskommelse finns om ett kommunalt förbud från och med sommaren 2014.[12] Det tillämpas i vissa kommuner.[13]
Grekland[redigera | redigera wikitext]Tiggeri är olagligt och straffet kan bli dryga böter eller fängelse.[13]
Frankrike[redigera | redigera wikitext]Tiggeri är lagligt sedan 1994. Det är dock förbjudet att få barn att tigga.[13]
Luxemburg[redigera | redigera wikitext]Tiggeri i Luxemburg är lagligt så länge det inte sker i organiserad form och utförs i grupp. Enligt den ideella Luxemburgbaserade organisationen Chachipe, som företräder Romers rättigheter, rapporterades 1636 fall av tiggeri av luxemburgska brottsbekämpande myndigheter under 2009. Romska tiggare greps, handfängslades och togs till polisstationer, där de ibland hölls i timmar och fick sina pengar beslagtagna.[14]
Rumänien[redigera | redigera wikitext]I Rumänien är tiggeri förbjudet. Man får be om hjälp vid verkligt behov, men det är förbjudet i lag att upprepade gånger be om pengar, och leder till polishäktning.[15]
Storbritannien[redigera | redigera wikitext]I Storbritannien är det sedan 1824 förbjudet att tigga.[13] Det finns ändå tiggare eftersom det är svårt att genomdriva lagen.
Tyskland[redigera | redigera wikitext]I Tyskland är tiggeri inte förbjudet, så länge inte barn tigger. Det är dock förbjudet att använda falska påståenden, såsom "behöver pengar till operation" om det inte är sant[13], falska påståenden räknas som bedrägeri.
Ungern[redigera | redigera wikitext]Ungerns lagar förbjuder hemlöshet och tiggeri. På sina håll är det också förbjudet att ta saker från papperskorgar och sopstationer.[13]