När det dyker upp händelser som förstör min sinnesro, får smärtan mig ofta att be Gud om klarsyn att förstå min del i det som skett. Jag erkänner min maktlöshet och ber ödmjukt om förmågan att acceptera. Jag försöker se hur mina karaktärsfel har bidragit till situationen.
Kunde jag ha varit tålmodigare?
Var jag intolerant?
Envisades jag med att få det på mitt vis?
Var jag rädd?
Allt eftersom mina fel uppenbaras, lägger jag undan min självtillit och ber ödmjukt Gud avlägsna mina brister. Själva situationen förändras kanske inte. Men när jag övar mig i ödmjukhet, får jag njuta av den frid och sinnesro som naturligt följer av att jag litar fullt ut på en kraft starkare än min egen.