Hur är relationerna mellan Kina och dessa grannar?
Vilka länder räknar Kina som vänskapliga?
Vilka har man konflikter med?
Hur ser framtidsutsikterna ut?
Förhållandena mellan Folkrepubliken Kina och dess grannar i Östasien är ofta komplicerade. Några länder tävlar med Kina om hegemonin. Andra har Kina olösta konflikter med eller gör anspråk på omtvistade områden som folkrepubliken hävdar rätten till. Det finns också historiska faktorer som komplicerar några grannrelationer och i alla fall i ett fall är grannarna så besvärliga att Kina förmodligen gärna sett att de flyttade, om det hade varit möjligt. Dessutom kan ingen av dessa nationer bortse från det faktum att en av de starkaste militärmakterna i området är ett land som ligger på andra sidan Stilla Havet, USA. Folkrepubliken Kina har förmodligen ambitionen att åter bli sedd som Mittens Rike, i alla fall i Östasien. Men några av länderna kan ha egna ambitioner: Japan, fortfarande den mest avancerade ekonomin i regionen, Indien, som är på god väg att gå om Kina när det gäller folkmängd samt Ryssland, fullt av nationalistiska och revanschistiska strömningar. Inget av de länderna lär vara hågat att inta en lillebrors-roll gentemot Kina. Motsättningar och konflikter med grannstaterna väcker lätt nationalistiska och aggressiva stämningar i Kina, inte minet när det handlar om Japan. Men det finns aggressiva nationalister även i grannländerna.
Det kinesiska kejardömets traditionella uppfattning om sig självt i relation till de omgivande folken var att man var den ”äldre brodern” medan de andra var som yngre bröder. Man såg världen som en idealisk familj, där den äldsta brodern (Kina) tog hand om och beskyddade de yngre och i gengäld fick deras respekt och lojalitet. Denna relation manifesterades i de tributer som omgivande riken under långa perioder presenterade för Kinas kejsare, vanligen i form av lokala produkter. I gengäld fick dessa riken av kejsaren gåvor, ofta av betydligt högre värden, rätt att bedriva handel m.m. Med tribut-överlämnandet erkände omgivande rikena symboliskt kejsarens överhöghet, över ”allt under himlen”, men i övrigt var man självständiga. Tributsystemet omfattade Korea, Japan, Vietnam, manchurerna, mongolerna, uighurerna, turisktalande folk i Centralasien med flera riken. Men det var inget oföränderligt system och riken erlade inte alltid tribut. När Kina var försvagat upphörde systemet i praktiken att fungera. Riken på längre avstånd från Kina, som exempelvis Japan, var också mindre pålitliga som tributstater.
Vad Folkrepubliken Kina idag generellt strävar efter är harmoniska relationer, som ska tolkas som möjligheter att leva tillsammans och samarbeta trots skillnader, även stora skillnader, beträffande samhällssystem. Man kan citera Konfucius, som ska ha sagt att en
”föredömlig person harmonierar med andra, men håller inte nödvändigtvis med dem, en småsinnad person håller med andra men är inte harmonisk med dem”. Strävan efter harmoni gäller förhållandena inom Kina, där man brukar acceptera relativt stort självstyre för provinserna. Med Hongkong och principen om
”ett land, två system” blir detta extra tydligt. Framför allt gäller det grannländerna, vilket innebär att man kan ha konstruktiva relationer utan att nödvändigtvis gilla varandra, som grannar i villaområden och flerfamiljshus.
I söder ligger Sydkinesiska havet som förutom av Folkrepubliken Kina kantas av Taiwan, Filippinerna, Malaysia, Brunei, Indonesien, Singapore, Thailand och Vietnam. I havet ligger några ögrupper, huvudsakligen med så små öar att inget av de omgivande länderna tidigare brytt sig om dem, förrän i modern tid då det blivit möjligt att till exempel utvinna olja från källor under havsbotten. Detta har fört Folkrepubliken Kina i konfrontation med stater man annars inte har något otalt med.
Under lång tid var norra Vietnam fram till 900-talet en del av Kina. Under andra perioder var Vietnam en tributstat till Kina. Under senasre delen av 1800-talet koloniserades Indokina, inklusive Vietnam, av Frankrike. Kina blev också inblandat genom att man, som ”den äldre brodern”, försökte hjälpa Vietnam mot fransmännen. Men Kina var då militärt försvagat och klarade inte av att försvara dess tributstat. Under andra världskriget ockuperades Indokina av Japan. Efter kriget var man inte längre särskilt villig att välkomna Frankrike tillbaka som kolonialmakt, vilket ledde till att strider mellan Frankrike och de vietnamesiska styrkor som tidigare stridit mot Japan. Efter slaget vid Dien Bien Phu 1954 tvingades Frankrike ge upp drömmen om Indokina. Istället splittrades Vietnam i en nordlig och en sydlig del och konflikten ledde till Vietnamkriget 1959–1975, mellan ena sidan Nordvietnam och FNL
(Sydvietnams nationella befrielsefront) och andra sidan Sydvietnam och USA. Kina stödde det kommunistiska Nordvietnam under ledning av Ho Chi Minh. Men trots att först Nordvietnam och sedan, från 1975, hela Vietnam styrts av ett broderparti till Kinas kommunistiska parti har relationerna mellan de två inte alltid varit särskilt broderliga. När Vietnam 1978 invaderade Kambodja för att störta
Pol Potregimen (som Kina hade mer broderliga relationer med) och dessutom närmade sig Sovjetunionen (som Kina definitivt inte hade några broderliga relationer med) beslöt sig Kina för att det var dags att lära Vietnameserna vem det var som egentligen bestämde. I början av 1979 attackerade kinesiska trupper norra Vietnam och trängde in en bit i landet innan man efter några veckor förklarade att uppdraget var utfört och drog sig tillbaka. Denna kinesiska ”seger” blev dock ett bakslag för Kina. De vietnamesiska trupperna, ärrade från många års krig mot Sydvietnam och USA, var helt enkelt slagkraftigare än Kinas armé, försvagad av otaliga politiska kampanjer, utrensningar etc under kulturrevolutionen. Den före detta tributstaten, den ”yngre brodern” i det kinesiska familjetänkande som också påverkar synen på utrikes relationer, visade sig således vara mer vältränad och ha starkare muskler än den kinesiska ”äldre brodern”. Idag har Kina och Vietnam motstridiga intressen vad gäller de nämnda ögrupperna i Sydkinesiska havet. En potentiell konfliktanledning är Mekongfloden vars källa ligger på det tibetanska höglandet i Kina och som därefter rinner genom Burma, Laos, Thailand, Kambodja och Vietnam. I Kina heter floden Lancang Jiang.
Under det kinesisk-vietnamesiska kriget 1979 tvingades Laos, mer eller mindre motvilligt, att i ord ge Vietnam dess stöd och reducera de diplomatiska förbindelserna med Kina. Senare, i slutet av åttiotalet, förbättrades relationerna med Kina och betecknas sedan 1989 som normala.
Kina har idag ett nära samarbete med Burma/Myanmar
(Myanmar är militärregimens nya namn på landet, medan den politiska oppositionen fortfarande kallar landet Burma). En anledning till Kinas intresse är Burmas naturtillgångar. En annan att samarbetet ger sydvästra Kina möjlighet att exportera och importera via hamnar i Indiska oceanen. För Burma har Kina blivit desto viktigare i och med den politiska och ekonomiska isoleringen gentemot främst västliga makter, sedan militärregimen ogiltigförklarade valet 1989 som gav makten till oppositionen. Burma har också nära förbindelser med Indien. Burmas försiktiga närmande till väst under 2012 välkomnas förmodligen av Kina, som knappast har några fördelar av ytterligare ett politiskt och ekonomiskt isolerat grannland.
Längs bergskedjan Himalaya, som sträcker sig mellan Kina och Indien, ligger två länder vilka båda gränsar mot Indien i öst, syd och väst samt mot Kina i norr. Bhutan är ett litet land med runt 700 000 invånare. Bhutan har nära samarbete med Indien och en potentiell konflikt med Kina, som gör anspråk på ett mindre område i norra delen av landet. Nepal, med cirka 30 miljoner invånare, har goda förbindelser med Kina (Mount Everest ligger för övrigt på gränsen mellan Nepal och Kina).
De kinesisk-indiska förbindelserna går långt tillbaka i tiden, med handel bland annat via Sidenvägen. Den viktigaste ”importen” från Indien kom att bli Buddhismen, som kom till Kina för cirka två tusen år sedan.
Gränsen mellan länderna går längs bergskedjan Himalaya, med Indien på södra sidan och Tibet på norra. Det var egentligen först på 1950-talet som Kina och Indien kom att i praktiken stå emot varandra
(Kina betraktade visserligen Tibet som kinesiskt långt innan dess, men Tibet fick på grund av dess svårtillgänglighet i stort sett sköta sig själv fram till att den nya folkrepubliken sände in trupper 1950).
Kina tvistar med Indien om i huvudsak två landområden längs den gemensamma gränsen. Det handlar om gränsdragningar gjorda av Storbritannien medan Indien var en brittisk koloni.
Kina gör anspråk på den indiska provinsen Arunachal Pradesh, i nordöstra Indien. Tvisten går tillbaka till 1913-1914 då Indien och Tibet kom överens om en gränsdragning som kallas McMahonlinjen. Kina hävdar att avtalet är ogiltigt eftersom Tibet inte var ett självständigt land utan tillhörde Kina. Kina gör även anspråk på Aksai Chin, som ligger i en svårtillgänglig del av Jammu och Kashmir i nordvästra Indien
(Jammu och Kashmir är i sin ur ett omtvistat område mellan Indien och Pakistan). Kina baserar dess anspråk på den så kallade Macartney-Macdonaldlinjen från 1899, då britterna kontrollerade Indien och ville förhindra att Ryssland la beslag på området. Indien baserar dess anspråk på den så kallade Johnson-linjen från 1865, som placerade området i Kashmir. Genom området, som kontrolleras av Kina, går en väg som förbinder Xingjiang och Tibet. Sino-indiska kriget 1962 ledde till att Kina numera kontrollerar Aksai Chin i väst och i öst den del av Arunachal Pradesh som ligger norr om McMahon-linjen
(mindre gränsstrider bröt också ut några år senare). Men tvisten är inte löst. Förhandlingar pågår mellan Kina och Indien om de omtvistade områdena, men de kompliceras dels av Indiens stöd till den tibetanska exilregeringen, dels av Kinas stöd till Pakistan
(som Indien fört flera krig med sedan delningen av det tidigare brittiska Indien 1947). Dessutom har Kina utvecklat goda relationer med andra länder runt Indien, Nepal, Burma, Bangladesh, Sri Lanka. Kinas kontroll av Tibet är en annan källa till oro för Indien, liksom för andra länder, inklusive Bangladesh. Vad skulle hända med de stora floderna i norra Indien om Kina skulle börja att i stor skala reglera vattenflödena från Tibets glaciärer? En av dessa floder är den som i Kina kallas Yalu Zangbu Jiang men som i väst mer än känd som Brahmaputra. Både Kina och Indien befinner sig i en liknande situation: de befolkningsmässigt två största länderna i världen, vars ekonomier snabbt växer, även om Kina klart leder med en bruttonationalprodukt som är fyra gånger så stor som Indiens. Men historiskt och kulturellt är det snarare mer som skiljer än som förenar. På konferenser och andra internationella sammankomster i Kina är det vanligt med gäster från Japan, Korea, Taiwan och andra länder i Östasien, liksom från Europa och Nordamerika. Men Indien? Det är som om dessa två länder, vilka tillsammans har runt 35% av jordens befolkning, inte anser sig ha något att lära av varandra.
Kina gränsar till Pakistan via det omstridda området Jammu och Kashmir, som gränsar till Indien, Pakistan, Afghanistan och Kina. Indien och Pakistan har sedan 1947 fört flera krig om herraväldet över Jammu och Kashmir. Pakistan kontrollerar för närvarande den nordvästra delen av området, medan Indien behärskar den sydöstra delen. Intill det pakistanska området finns ett mindre område på den kinesiska sidan av gränsen som Pakistan har överlåtit till Kina, men som Indien gör anspråk på. Relationerna mellan Kina och Pakistan är mycket nära och Kina betraktar Pakistan som en strategisk partner.
Gränsen mellan Kina och Afghanistan, Wakhjirpasset, är en av de mest svårtillgängliga. På en höjd av nära fem tusen meter över havet är passet helt stängt omkring halva året och under resten av året bara tidvis öppet. Kinas ledning är förmodligen tillfreds med att gränspassagen är som den är, någon import av muslimska fundamentalister är man inte intresserad av. Jesuitpastorn Bento de Góis (1562-1607) passerade i början av 1600-talet genom passet på väg till Kina. Han har blivit ihågkommen därför att han slutligen för europeerna slog fast att det Cathay som Marco Polo besökt landvägen och det Kina som andra besökt sjövägen var ett och samma rike. Tidsskillnaden mellan de två sidorna av gränsen lär för övrigt vara den största bland alla internationella gränser, nästan fyra timmar
(vilket beror på att Kina består av en enda tidszon).
Efter Sovjetunionens kollaps 1991 fick Kina tre nya centralasiatiska grannländer, Tadzjikistan, Kirgizistan och Kazakstan. De har fortsatt att ha nära politiska och ekonomiska förbindelser med Ryssland, deras främsta handelspartner, men Kina kommer som god tvåa. Kina står också för en hel del investeringar, bland annat i infrastruktur för att ersätta gamla omoderna sovjetiska anläggningar. På längre sikt kan Kina bli den främsta ekonomiska partnern trots att gränserna mellan Kina och speciellt Tadzjikistan och Kirgizistan inte tillhör de mest lättillgängliga i världen. Samtidigt som handeln mellan Kina och dessa länder ökar, vill inte Kina att ländernas frigörelse från Sovjet i början av nittiotalet ska uppmuntra den uighuriska muslimska befolkningen i Xinjiang att kämpa för självständighet från Kina.
Sovjetunionen var Folkrepubliken Kinas främsta stöd under femtiotalet och bistod bland annat med ett stort antal tekniska experter. Men uppgörelsen med Stalin i Sovjet, samt olika uppfattningar om tolkningen av marxismen och om hur revolutionen skulle fortsätta, ledde till allt sämre relationer fram till en brytning 1961. Under 1969 utbröt till och med mindre strider mellan de före detta broderländerna om några omtvistade landområden längs den gemensamma gränsen. Det var först i slutet av åttiotalet, bland annat med ett besök av Sovjets ledare, Michail Gorbatjov, i Beijing 1989, som relationerna började att på allvar förbättras. Sovjetunionens kollaps 1991 gjorde det möjligt för Kina och Ryssland att återuppta de gamla mer vänskapliga relationerna från femtiotalet, men under nya förutsättningar. Tidigare var det uppenbart att Sovjet var den ”äldre brodern” i relationen, vilket de kinesiska ledarna säkerligen inte kände sig helt bekväma med, i alla fall inte Mao Zedong. Efter Sovjets sammanbrott och splittringen i ett antal nya länder vid sidan av det gamla Ryssland blev relationen den omvända, vilket förstärktes av Rysslands ekonomiska och sociala tillbakagång under nittiotalet. Samtidigt blev Sovjetunionens öde en varningssignal till Kinas kommunistiska parti om att en försvagning av partiet skulle kunna leda till politisk och ekonomisk kaos. Signalerna noterades även av det kinesiska folket. Under nittiotalet och början av 2000-talet slöt Kina och Ryssland ett antal avtal för att slutligen reglera landtvisterna längs den sibiriska gränsen
(avtal som dock inte accepterats av Taiwan). Lösandet av dessa tvister innebar bland annat att både Kina och Ryssland kunde dra tillbaka stora delar av de truppstyrkor som legat förlagda längs den gemensamma gränsen. År 2001 slöt Kina och Ryssland ett vänskapsfördrag om omfattande samarbete, bland annat militärt. Samma år bildade man Shanghais Samarbetsorganisation tillsammans med Tadzjikistan, Kirgizistan, Kazakstan och Uzbekistan med syfte att bland annat motverka USAs ökande inflytande i Centralasien. Nära förbindelser således. men hjärtliga? Lika lite som det tilltalade Maos Kina att spela en underordnad roll gentemot Sovjet, lär det tilltala Putins Ryssland att behöva spela samma roll gentemot det nya och expansiva Kina. Ryssland är säkerligen inte heller tilltalade av att reduceras till en råvaruleverantör till Kinas nya industrier. Kinas ökande intressen i de tidigare Sovjetrepublikerna i Centralasien lär knappast heller ses med blida ögon i Moskva. Kina, på sin sida, lär knappast undgå att notera de nationalistiska och revanschistiska strömningarna i Ryssland.
Mongoliet, som ibland kallas Yttre Mongoliet för att skilja det från Inre Mongoliet som är en autonom region i Kina, blev kinesiskt på 1600-talet. År 1911 deklarerade man sin självständighet från dåvarande Qing-dynastins Kina och senare etablerades Mongoliska folkrepubliken (1924-1992). Fram till Sovjetunionens kollaps 1991 var Mongoliet nära knutet till Sovjet. Efter att förbindelserna mellan Kina och först Sovjet (sedan Ryssland) började förbättras i slutet av åttiotalet har också relationerna mellan Kina och Mongoliet blivit allt bättre, till och med så bra att Kina numera är Mongoliets största handelspartner och investerare.
Korea var starkt influerat av Kina. Landet antog officiellt konfucianismen 1392 och blev till och med mer konfucianskt än Kina. I slutet av 1800-talet blev Korea en japansk lydstat. Efter Japans nederlag i andra världskriget delades Korea i två delar, Nordkorea (Demokratiska folkrepubliken Korea) som stöddes av främst Sovjetunionen och Kina samt Sydkorea (Republiken Korea) som stöddes av främst USA. Kina satte in stora truppstyrkor som stöd åt nordsidan under Koreakriget 1950-53 och under flera år efter kriget hade man i stort sett inga förbindelser med Sydkorea. En historisk dispyt har i modern tid väckt heta känslor i båda delar av Korea. Kina hävdar nämligen att ett kungarike, Goguryeo, som existerade från strax före vår tideräknings början och fram till slutet av 600-talet var ett kinesiskt rike eftersom det delvis låg på mark som numera utgör en del av nordöstra Kina. Korea betraktar å sin sida det riket som ett av de tre kungadömena som under lång tid dominerade den koreanska halvön. Nordkorea delar en landgräns med Kina och man har haft disputer om mindre områden längs gränsen, men 1970 ska Kina ha avstått från kraven på de områdena. Av geografiska och ideologiska skäl är Kina Nordkoreas viktigaste partner och stöd, men det är en relation som uppenbarligen blivit allt obekvämare för Kina. Detta är det land som Kina förmodligen gärna velat slippa ha som granne. Under den maoistiska perioden ansåg sig Kina ha ideologiska skäl att stödja Nordkorea. Man var också angelägen om att ha Nordkorea mellan Kina och det USA-stödda Sydkorea. Idag tycks Kinas stöd framför allt motiveras med att man vill förhindra en kaotisk kollaps av Nordkorea, som förmodligen skulle leda till stora flyktingströmmar över den gemensamma gränsen. Men uppenbart önskar man en avveckling av Nordkorea, och av dess kärnvapen. Sydkorea har ingen landgräns mot Kina. På grund av landets delning efter andra världskriget och på grund av Koreakriget, då Kina tog parti för och stödde det kommunistiska Nordkorea, fanns det länge praktiskt taget inga förbindelser mellan länderna. Idag är det emellertid helt annorlunda, särskilt sedan Sydkorea bröt de diplomatiska förbindelserna med Taiwan 1992. Trots att Kina fortfarande, åtminstone i ord, brukar stödja Nordkorea är Kina Sydkoreas viktigaste handelspartner. Tusentals sydkoreanska företag är etablerade eller har verksamhet i Kina, medan många koreaner lär sig kinesiska och studerar i Kina. Enligt Martin Jacques är Kinas handel med Sydkorea sjuttio gånger större än den med Nordkorea. Hjärtligheten i de officiella politiska kontakterna mellan Kina och Sydkorea varierar beroende på vilket parti som innehar regeringsmakten i Seoul. En annan faktor som också påverkar förbindelserna är Nordkorea, militära provokationer från nord får Seoul att närma sig USA och får USA att stanna kvar med truppstyrkor i Sydkorea, inget som gör Kina överdrivet förtjust. Andra sidan delar Sydkorea den kinesiska traditionella aversionen mot Japan, på grund av Japans övergrepp mot civilbefolkningen i de två länderna under andra världskriget.
Kina har en kort havsgräns mot Japan. Fram till kriget 1894-1895 mellan Kina och Japan var förhållandena mellan dessa två riken ungefär som mellan Kina och andra grannländer. Japan lånade bland annat den kinesiska teckenskriften
(vilket innebär att kineser kan förstå delar av en japansk text utan att behöva kunna ett endaste japanskt ord). Visserligen gjorde Kublai Khan, den mongoliske härskaren på Kinas kejsartron, ett par försök att erövra Japan, 1274 och 1281. Men Japan försvarade sig väl och fick vid andra invasionsförsöket hjälp av en ”kamikaze” (gudomlig vind), det vill säga en tropisk tyfon som förstörde en stor del av mongolernas flotta.
Kina förlorade kriget mot Japan 1894-1895 och tvingades bland annat avträda Taiwan. Japan blev därefter en av de makter som tillsammans med Ryssland och de europeiska stormakterna hanterade det kinesiska kejsardömet som ett halvkolonialt område. 1931 invaderade Japan nordöstra Kina, det som i väst ofta kallas Manchuriet, och 1937 började Japan erövringen av östra, södra och stora delar av centrala Kina. Japans totala nederlag 1945 innebar att även Taiwan återlämnades till Kina, fyra år innan ön blev den sista tillflyktsplatsen för den i kinesiska inbördeskriget besegrade Guomindang-regeringen. Den japanska krigsföringen i Kina fördes utan några nämnvärda humanitära hänsyn och de erfarenheterna har fortsatt att påverka relationerna mellan de två makterna. De japanska trupperna var inte mer hänsynsfulla i de andra östasiatiska länder de invaderade, vilket lett till att de länderna numera vanligen föredrar att stödja Kina i dess mellanhavanden med Japan. Det stora hindret idag för mer normala relationer mellan Japan och dess asiatiska grannar är Japans hittillsvarande ointresse för att erkänna eller visa någon slags ånger för övergreppen mot de länderna under andra världskriget. Skillnaden mellan hur Tyskland hanterat dess nazistiska förflutna är markant. Man kan säga att Kinas villighet att i harmonisk anda acceptera stora skillnader åtminstone hittills inte sträckt sig så långt som till Japan. Japan, på sin sida, verkar ha svårt att acceptera Kinas snabba ekonomiska tillväxt och dess nya inflytande i världen. Zhu Feng, en kinesisk expert på Östasien, skriver att
”Japan har varit mindre förberedd på att Kina skulle resa sig än något annat land. De kan inte tro det. De vill inte tro det. Ändå påverkar det dem mer än andra”. Trots detta blev Kina 2009 Japans största exportmarknad, medan USAs ekonomiska betydelse för Japan med tiden minskat. Japan var för övrigt det första land som av Deng Xiaoping inbjöds att investera i Kina. Kina och Japan tvistar också om de obebodda Diaoyuöarna (i Japan kallas de Senkakuöarna), vilka ligger i närheten av Taiwan och som tros ha stora naturgas- och oljefyndigheter. Man tvistar också om dragningen av den ekonomiska gränsen mellan Kinas fastland och den japanska ön Okinawa, som ligger ungefär halvvägs mellan Taiwan och de japanska huvudöarna. Kina hävdar rätten till hela kontinentalsockeln fram till Okinawa-sänkan, medan Japan anser att gränsen ska dras mellan områdena.
Den för Folkrepubliken Kina känsligaste konflikten, och den potentiellt farligaste, är den med Taiwan (Republiken Kina, Republic of China = ROC), som i praktiken blev ett självständigt miniKina efter kommunisternas seger i inbördeskriget 1949. Här handlar det inte om att Taiwan skulle utgöra något hot mot Kina, i alla fall inte så länge som Taiwan tillåts sköta sig själv. Taiwan blev kinesiskt 1683. Efter ett krig med Japan 1894-1895 tvingades Kina att avträda Taiwan. Efter att 1945 Japan besegrats i andra världskriget återgick Taiwan till Republiken Kina. Fyra år senare, 1949, tog sig förlorarna i inbördeskriget, Guonindang-regeringen med resterna av dess armé, sin tillflykt till Taiwan. Sedan dess har Taiwan i praktiken fungerat som ett självständigt land. Men Taiwan betraktas i folkrepubliken som en självklar del av Kina. Rikets enhet är den kanske enda politiska fråga som förenar praktiskt taget alla kineser, kommunister och andra, och kravet på återförening, eller ”befrielse” av Taiwan, lär knappast ifrågasättas inom folkrepubliken. Den politiska majoriteten i Taiwan delar, i alla fall i teorin, Folkrepubliken Kinas uppfattning om återförening. Den enda detalj man är oense om är vilken regering som är den legitima, den i Beijing eller den i Taipei? (Egentligen betraktar Taiwans regering Taipei som en provisorisk huvudstad. Den officiella huvudstaden är Nanjing på fastlandet, som var huvudstad i Republiken Kina fram till 1949). Vissa grupper i Taiwan tycks däremot inte vara fullt övertygade om att en återföreningen är det slutliga målet och har därför fullt oberoende på agendan. Så länge som denna opinion förblir en minoritet lär regeringen i Beijing knappast bry sig; frågan om återförening brådskar inte. Men ett beslut i Taipei om formellt oberoende vore säkerligen den enda politiska handling i regionen som idag skulle kunna få regeringen i Beijing att förlora fattningen och ge sig ut på militära äventyrligheter. Det finns många familjer i Folkrepubliken Kina som har släktingar i Taiwan, men fram till reformperioden början på åttiotalet var det inget man skröt om. Tvärtom, sådana släktskaper var säkra hinder för karriärer på fastlandet och under kulturrevolutionens första mer kaotiska år kunde de bli direkt farliga. Idag är det inga större problem för släktingar i folkepubliken och i Taiwan att besöka varandra. Numera finns det direktflyg mellan Taiwan och ett antal städer i folkrepubliken. De ekonomiska förbindelserna mellan de två ”Kina” är intensiva, med många taiwanesiska företag som etablerat sig på fastlandet, från dataföretag till espressokedjor. Dessutom är folk från Taiwan välsedda gäster och deltagare på många av de konferenser av vitt skilda slag som anordnas på fastlandet. Regeringen i Beijing verkar se tiden an med ro. För varje år ökar Taiwans ekonomiska beroende av fastlandet. På sikt kan detta kanske leda till en lösning liknande den för Hongkong, det vill säga
”ett land, två system” eller någon annan form som innebär att Taiwan symboliskt erkänner Beijings överhöghet, ungefär som ett tributrike under den kejserliga tiden. Men stats- eller regeringscheferna har inte besökt varandra. Dock ägde ett uppseendeväckande möte rum tisdagen den 11 februari 2014 i staden Nanjing mellan två högt uppsatta tjänstemän i Folkrepubliken Kina (Zhang Zhijun) och i Republiken Kina (Wang Yu-chi). De två herrarna är cheferna för två statliga byråer för relationerna med grannen på andra sidan sundet mellan fastlandet och Taiwan. Det fyra dagar långa mötet blev det första på den nivån.
Sedan andra världskriget finns USA i Östasien med dess sjunde flotta, den starkaste i området, med fler stridsflygplan än något annat land och med militära baser i bland annat Japan och Sydkorea. USAs närvaro motiveras av att man vill förhindra Nordkorea att göra ett nytt försök att med vapenmakt ena Korea. Man vill också avskräcka Folkrepubliken Kina från att försöka ”befria” Taiwan. Flera av de mindre länderna i området ser dessutom USAs närvaro som en hälsosam motvikt till Kinas växande militära styrka. Men sett från Folkrepubliken Kinas perspektiv är det inte konstigt om man i Beijing uppfattar USAs närvaro som ett åtminstone potentiellt hot.
Det finns komplikationer när det gäller Kinas relationer med grannstaterna. En är att flera av dem har egna stora konflikter dem emellan. Det gäller exempelvis Sydkorea, Nordkorea och Indien, Pakistan. Dessa konflikter påverkar i alla fall indirekt Kina. Dessutom kan det bli knepigt för Kina att hålla sig på god fot med alla parter i sådana konflikter, speciellt om de skulle leda till mer allvarligare situationer såsom krig. En annan komplikation är att fyra av dessa grannländer, liksom Kina, har kärnvapen, Ryssland
(med långt fler kärnvapen än de andra länderna i regionen tillsammans), Indien, Pakistan och Nordkorea. Dessutom finns USA där, den ständigt närvarande icke-grannen, med dess kärnvapen. Dessa länder hävdar förstås, liksom Kina, att kärnvapnen endast är till för försvar och för att avskräcka eventuella fiender. Och hittills är det endast USA som använt kärnvapen, mot de två japanska städerna Hiroshima och Nagasaki 1945. Men kärnvapen utgör ett potentiellt hot eftersom de förutsätter stabila stater och ansvarsfulla politiska ledningar, och det finns det inga garantier för. Framför allt utgör situationen i både Nordkorea och Pakistan anledning till oro vad gäller deras kärnvapen, om Nordkorea vet man för lite, vilket skapar osäkerhet, medan man vet tillräckligt om Pakistan för att ha anledning att oroa sig.
Det kanske mest slående, när man betraktar kartan över Östasien, är Kinas storlek i förhållande till de andra länderna. Det handlar om geografiska skillnader (utom med Ryssland) och befolkningsmässiga
(utom med Indien). Framför allt handlar det om ekonomiska skillnader, både vad gäller ekonomiernas absoluta storlek och deras dynamik. Om Kinas ekonomiska tillväxt och utveckling i stort fortsätter som under de senaste decennierna kommer landet att dra ifrån de andra än mer. Hur kan det komma att påverka Kinas relationer med omvärlden? Den frågan lär särskilt grannländernas regeringar och tankesmedjor ägna en och annan tanke åt.
Skiljer sig relationerna mellan Kina och dess grannar från grannrelationerna i andra delar av världen?
Vilka är de allvarligare hoten mot Kinas intressen i dess närmaste omgivning?
Vilka motsättningar skulle kunna utvecklas till allvarliga konflikter och vad skulle sådana kunna leda till?
Hur skulle konflikten med Taiwan kunna få en för båda parter acceptabel lösning?
Kärnvapenmakten Kina har fyra grannstater med egna kärnvapen, plus de amerikanska militärbaserna med deras kärnvapen. Inget annat land befinner sig i ett liknande läge. Hur kan Kina hantera den situationen?