28 juli 1914 och varade till den 11 november 1918. Denna konflikt engagerade alla av världens stormakter, samlade i två motsatta allianser. De allierade
(centrerad kring Ententen, Storbritannien, Frankrike och Ryssland) och Centralmakterna
(ursprungligen centrerad kring trippelalliansen, Tyskland, Österrike, Ungern och Italien). Mer än 70 miljoner soldater, däribland 60 miljoner européer, mobiliserades i ett av de största krigen i historien. Mer än
nio miljoner soldater dödades, vilket främst beror på stora tekniska framsteg i eldkraft utan motsvarande inom rörlighet. Det var den sjätte dödligaste konflikten i världshistorien och banade därefter väg för olika politiska förändringar såsom revolutioner i de berörda länderna.
Långsiktiga orsaker till kriget inkluderar stormakternas imperialistiska utrikespolitik i Europa, inklusive Brittiska imperiet, Kejsardömet Tyskland, Österrike, Ungern, Osmanska riket, Kejsardömet Ryssland, Frankrike och Italien. Mordet den 28 juni 1914 på ärkehertig Franz Ferdinand av Österrike, tronarvinge i Österrike-Ungern, av en serbisk nationalist var den omedelbara utlösande orsaken till kriget. Det resulterade i ett ultimatum till Kungariket Serbien. Med Tysklands stöd formulerade Österrike-Ungern ett ultimatum som Serbien i princip inte kunde acceptera. Med stöd av Frankrike uppmuntrade Ryssland Serbien att avvisa Österrikes ultimatum. Flera allianser som bildats under de tidigare decennierna åkallades och inom några veckor låg stormakterna i krig. Via stormakternas kolonier spred sig konflikten snart över världen.
Den 28 juli 1914 inleddes konflikten med den österrikisk-ungerska invasionen av Serbien, följt av Rysslands allmänna mobilisering den 30 juli 1914. Den 1 augusti såg sig Tyskland tvingat att mobilisera och därpå följde den tyska invasionen av Belgien, Luxenburg och Frankrike, och en rysk attack på Tyskland. Efter att den tyska marschen mot Paris stoppats, hamnade västfronten i ett statiskt utmattningskrig med en skyttegravslinje som knappt kom att förändras fram till 1917. I öst kämpade den ryska armén framgångsrikt mot det österrikisk-ungerska styrkorna men tvingades tillbaka av den tyska armén. Ytterligare fronter öppnades efter att det osmanska riket gick med i kriget 1914, Italien och Bulgarien 1915 och Rumänien 1916. Kejsardömet Ryssland kollapsade 1917, och Ryssland lämnade kriget efter Oktoberrevolutionen senare samma år. Efter en tysk offensiv längs västfronten 1918 inträdde USA i kriget och de allierade motade tillbaka de tyska arméerna i en serie av framgångsrika offensiver. Tyskland, som hade egna problem med revolutionärer vid denna tidpunkt, kom överens om en vapenvila den
11 november 1918, senare känd som stilleståndsdagen. Kriget avslutades med seger för de allierade.
När kriget avslutades hade fyra stora imperier, tyska, ryska, österrikisk-ungerska och det osmanska imperiet, blivit militärt och politiskt besegrade och upphörde att existera. Efterföljande stater i de tidigare två förlorade en stor del av dess territorium, medan de två senare avvecklades helt. Centraleuropas kartbild fick ritas om i många mindre stater. Nationernas Förbund bildades i hopp om att förhindra en ytterligare sådan konflikt. Den europeiska nationalismen som uppkom ur kriget och upplösningen av imperier och återverkningarna av Tysklands nederlag och Versaillesfreden är allmänt accepterade faktorer som bidrog till andra världskriget.
Före andra världskriget var kriget även känt som stora kriget, världskriget, kejsarens krig, nationernas krig, kriget i Europaeller europeiska kriget. I Storbritannien och USA kallades det vanligtvis The Great War. I Frankrike och Belgien kallades det ibland La Guerre du Droit (kriget för rättvisa) eller
La Guerre Pour la Civilisation/de Oorlog tot de Beschaving (kriget för civilisationen), särskilt på medaljer och minnesmärken. Den term som används av officiella historieskrivningar av kriget i Storbritannien och Kanada är First World War, medan i amerikanska i allmänhet uttrycket World War I används.
Den tidigast kända användningen av termen första världskriget framträdde under kriget. Den tyska biologen och filosofen Ernst Haeckel skrev kort efter krigets början:
Det är ingen tvekan att förloppet och kännetecknandet för det fruktade "europeiska kriget" kommer att bli första världskriget i full bemärkelse. The indianapolis star, 20 september 1914. Termen användes igen mot slutet av kriget. Engelska journalisten Charles á Court Repington skrev:
”Jag träffade major Johnstone, Harvardprofessorn som är här för att lägga grunden för en amerikansk historia. Vi diskuterade rätt namn på kriget. Jag sa att vi nu kallade det Kriget, men att detta inte skulle hålla. Napoleonkrigen var det stora kriget. Att kalla det för det tyska kriget skulle bli för mycket smicker för tysken. Jag föreslog Världskriget som en aning bättre titel och till slut kom vi gemensamt överens om att kalla det första världskriget för att förhindra millennieskiftets folk från att glömma att världens historia var krigens historia. The First World War, 1914–1918 (1920), Volym I, sidan 391. Benämningarna
World War I och First World War blev båda standard (i USA respektive Storbritannien) med början omkring 1940 till 1942. Innan dess användes benämningen The Great War, enligt uppgifter från Google Books Ngram Viewer där man har jämfört engelskspråkiga böcker och tidskrifter publicerade mellan 1914 och 2000.
Under 1800-talet hade de stora europeiska makterna gjort stora ansträngningar för att upprätthålla en maktbalans i hela Europa, vilket år 1900 resulterade i ett komplicerat nätverk av politiska och militära allianser över hela kontinenten. Dessa hade börjat år 1815 med den heliga alliansen mellan Preussen, Ryssland och Österrike. Då, i oktober 1873, förhandlade den tyska rikskanslen Otto von Bismarck fram trekejsarförbundet mellan Österrike-Ungern, Ryssland och Tyskland. Avtalet misslyckades eftersom Österrike-Ungern och Ryssland inte kunde komma överens om Balkanpolitiken vilket resulterade i att Tyskland och Österrike-Ungern bildade dubbelalliansen 1879. Syftet var att minska Rysslands inflytande på Balkan och ta över det maktvakuum som det osmanska riket lämnade efter sig. 1882 utvidgades alliansen till att omfatta även Italien i det som senare blev trippelalliansen.
Efter 1870 var den europeiska konflikten till stor del avvärjd genom ett noggrant planerat nätverk av avtal mellan Tyskland och övriga Europa, sammanhållet av Bismarck. Han arbetade framför allt för en fortsatt allians mellan Ryssland och Tyskland för att undvika ett tvåfrontskrig åt väst och öst samtidigt. I och med att Vilhelm II blev tysk kejsare åsidosatte han Bismarcks försiktiga politik och lät hans allianssystem förfalla. Vilhelm vägrade 1890 att förnya återförsäkringsfördraget med Ryssland. Två år senare undertecknades den fransk-ryska alliansen för att motverka trippelalliansen. 1904 förseglade Storbritannien en allians med Frankrike, Entente cordiale, och 1907 undertecknade Storbritannien och Ryssland den anglo-ryska konventionen. Detta system av överlappande bilaterala avtal bildade trippelententen.
Tysklands industriella och ekonomiska makt hade vuxit kraftigt efter Tysklands enande 1870. Från mitten av 1890-talet och framåt använde Wilhelm II:s regering denna bas för att satsa betydande ekonomiska resurser för att bygga upp Kaiserliche Marine, den tyska kejserliga flottan, som grundades av amiral
Alfred von Tirpitz som utmanade brittiska Royal Navy om herraväldet över världshaven. Båda nationerna strävade efter ett örlogsfartyg över 10 000 ton. När det banbrytande nya slagskeppet HMS Dreadnought sjösattes 1906 utökade den brittiska flottan sitt betydande övertag över sina tyska konkurrenter. Kapprustningen mellan Storbritannien och Tyskland spred sig så småningom till resten av Europa där samtliga stormakter lade ner en avsevärd del av sin industriella produktion på att förbereda sig på ett kommande europeiskt storkrig. Mellan 1908 och 1913 ökades de militära utgifterna för de europeiska stormakterna med 50%.
Österrike-Ungern provocerade fram Bosnienkrisen 1908-1909 genom att officiellt annektera det tidigare osmanska territoriet Bosnien och Hercegovina vilket de hade ockuperat sedan 1878. Detta förargade kraftigt Kungariket Serbien
Kungariket Serbien och dess beskyddare, det panslaviska ochortodoxa Kejsardömet Ryssland.[30] Det ryska maktspelet i destabiliserade regionen som kallades för "Europas krutdurk".[30]
År 1912 och 1913 utkämpades Första Balkankriget mellan Balkanförbundet och det splittrade osmanska riket. Det resulterandeLondonfördraget krympte ytterligare det osmanska imperiet genom skapandet av en självständig albansk stat medan det territoriella innehavet av Bulgarien, Serbien, Montenegro och Grekland utvidgades. När Bulgarien attackerade både Serbien och Grekland den 16 juni 1913 förlorade man det mesta av Makedonien till Serbien och Grekland och södra Dobrudzja till Rumänien i det 33 dygn långa Andra Balkankriget som ytterligare destabiliserade regionen.[31]