Redan kol- och stålunionen (1951) angav frihet för anställningar över gränserna inom kol- och stålbranscherna. Romfördraget (1957) angav frihet för anställningar över gränserna i alla branscher. Särskilt direktiv 1968/360/EG beskev detta närmare.
I slutet av 1980-talet och början av 1990-talet genomfördes stora förändringar för ökad fri rörlighet för kapital i samband med etablerandet av Ekonomiska och monetära unionen. Genom Schengensamarbetet, som påbörjades 1985 och införlivades inom unionens ramar genom Amsterdamfördraget den 1 maj 1999, upphörde alla systematiska personkontroller vid de inre gränserna inom Schengenområdet. Rörlighetsdirektivet garanterar fri rörlighet för unionsmedborgare inom unionens alla medlemsstater, även de som ännu inte implementerat Schengenregelverket. I slutet av 2009 implementerades även tjänstedirektivet, som innebar en avreglering av tjänstemarknaden.
Fri rörlighet för varor har flera komponenter, bland annat att varor kan handlas mellan EU-länder utan tullar samt att de nationella regelverken i den enskilda EU-länderna ska samordnas och harmonieras så att standardiserade varor kan och får säljas inom hela EU. Ett exempel är regelverket för standardisering och godkännande av cykelhjälmar, baserat på direktivet för personlig skyddsutrustning, 89/686/EEG. Genom att uppfylla standarderna EN 1078 för vuxna eller EN 1080 för barn får hjälmen säljas inom hela EU. Det förenklar för europeiska produkttillverkare och utvecklare, som tidigare behövt ta hänsyn till, testa och uppfylla de nationella reglerna för vart land de velat sälja sina produkter i. Det finns också en momsunion som bland annat innebär att privatpersoner fritt kan köpa och ta hem varor inom gemenskapen för eget bruk, både vid resa och postorder.
Som medborgare i en EU-stat har man möjlighet att resa fritt mellan medlemsstaterna och att uppehålla sig i upp till tre månader i en annan medlemsstat. Under dessa tre månader kan man söka arbete eller turista. Man har under denna tid inte rätt att ta del av de välfärds, och sociala trygghetssystem som finns i den medlemsstat där man uppehåller sig, men rätt till akutsjukvård. För att få uppehålla sig längre än tre månader måste man ha fått ett arbete i den nya medlemsstaten. Vissa andra grupper, så som studenter, har också rätt att stanna längre än tre månader om de kan försörja sig själva och inte blir en belastning för den nya medlemsstaten. Dessa andra grupper har inte lika långtgående rättigheter som de arbetstagare har. Rätten att uppehålla sig i en annan medlemsstat kan begränsas utifrån hänsyn till den allmänna säkerheten, den allmänna ordningen eller folkhälsan, men begränsningar kan också finnas i medlemsstatens anslutningsfördrag till EU.
EU-medborgare ska fritt kunna söka arbete inom unionens medlemsstater och för att kunna göra det har de getts en rätt till fri rörlighet. Medborgare i medlemsstater med hög arbetslöshet kan då täcka behovet av arbetskraft i medlemsstater med arbetskraftsbrist och specialistkompetens kan lättare hitta arbete inom sin smala bransch när det står fritt att söka arbete inom hela unionen. Den fria rörligheten har sin grund främst i artikel 45 i EUF-fördraget, men har också utvecklats genom sekundärrätt, så som rörlighetsdirektivet, och genom praxis, rättsliga avgöranden, från EU-domstolen.
EU-medborgare har genom dessa regleringar en viss rätt att röra sig mellan medlemsstaterna och att uppehålla sig i en annan medlemsstat, om vissa kriterier och tidsramar uppfylls. Genom detta kan eventuell obalans mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft och arbeten jämnas ut.
Grundförutsättningarna är att man har rätt att uppehålla sig i upp till tre månader i en annan medlemsstat förutsatt att man har ett giltigt identitetskort eller pass. Även om en av grundtankarna var att dessa tre månader skulle kunna användas för att ha möjlighet att söka arbete i andra medlemsstater finns det inga generella begränsningar för hur dessa tre månader får användas, till exempel kan perioden användas för att turista. Under denna första tidsperiod har man inte rätt att utnyttja de sociala välfärds,- och trygghetssystem som finns i den medlemsstat man rest in i, men däremot rätt till akutsjukvård. Den medlemsstat man uppehåller sig i har rätt att kräva att man anmäler sin närvaro inom en rimlig tid från inresan. De första tre månadernas fria rörlighet kan begränsas, eller helt upphävas, vid omständigheter som rör den allmänna säkerheten, den allmänna ordningen eller folkhälsan.
För att ha rätt att stanna längre än de inledande tre månader i en annan medlemsstat ska personen ha fått ett arbete i den mottagande medlemsstaten. Man kan även ha en viss rätt att stanna om man tillhör vissa grupper som inte är en belastning för den mottagande medlemsstaten, men denna rätt är inte lika långtgående och välutvecklad som rätten för arbetstagare.[9] Rätten till fri rörlighet gäller generellt för alla unionsmedborgare men är ingen absolut rättighet, vilket innebär att den både kan begränsas och inte automatiskt gäller alla. Detta gäller även för de inledande tre månaderna. Inskränkningar i rätten till fri rörlighet kan ha gjorts i hemlandets anslutningsfördrag till EU, vilket bland annat gjorts för Kroatien, Bulgarien och Rumänien. Medborgare i dessa länder kan vara begränsade i sin fria rörlighet om de länder de vill resa till har valt att utnyttja rätten att begränsa deras fria rörlighet. Sverige har i dagsläget valt att inte utnyttja möjligheterna att begränsa den fria rörligheten.
För att uppehålla sig längre än tre månader i en annan medlemsstat krävs att man tillhör en av följande kategorier;
Anställda, eller egenföretagare som kan försörja sig själva
De med tillgångar, samt sjukförsäkringar, tillräckliga för att personen inte ska bli en belastning för den medlemsstat där man uppehåller sig
Studenter med tillräckliga tillgångar, samt sjukförsäkring, för att personen inte ska bli en belastning för den medlemsstat där man studerar
Närstående till en familjemedlem som uppfyller något av de ovanstående kraven
Det är främst rätten till fri rörlighet för arbetstagare som är basen för den fria rörligheten, denna rätt finns inskriven i EUs grundfördrag. De övriga tre grupperna har inte ett lika välutvecklat skydd och rätten till fri rörlighet baseras här på regler längre ner i regelhierarkin, så som praxis från EU-domstolen eller sekundärrätt (direktiv och förordningar).
Om personen faller utanför en av dessa fyra kategorier finns det inte någon rätt att uppehålla sig i en annan medlemsstat efter det att de inledande tre månaderna löpt ut. Den mottagande medlemsstaten kan då välja att bevilja uppehållstillstånd utifrån nationella regler, men är inte tvingad av EU-rätten att göra det.
För att räknas som anställd eller egenföretagare måste man nå upp till vissa grundkrav som definierats av EU-domstolen. Arbetet måste vara stadigvarande och löpande samt ske mot en ersättning. Med andra ord ska det handla om fast arbete mot en i förväg förutsebar lön. Det gör att till exempel tiggeri eller tillfälliga påhugg inte ger en rätt att uppehålla sig i en annat EU-stat. Däremot behöver inte lönen utgöras av pengar, det går bra att arbeta mot till exempel mat och husrum för att kvalificera sig till rätten att uppehålla sig.
Schengensamarbetet kompletterar den fria rörligheten för personer genom att gränskontrollerna mellan de länder som deltar i Schengensamarbetet är borttagna. Genom att bara ha fasta kontroller vid Schengenländernas yttre gränsen underlättas resor över de inre gränserna. Inte minst är tanken att underlätta rörlighet för arbetstagare i gränsområdena, så att de slipper köa vid passkontroller två gånger om dagen. De som reser mellan Schengenländerna måste fortfarande kunna identifiera sig och visa att de har rätt att uppehålla sig inom Schengenområdet. Tillfälliga kontroller vid gränser kan förekomma vid behov, till exempel för att söka efter efterlysta personer. För tillfället är 26 länder anslutna till Schengen, varav 22 av EUs 28 medlemsstater samt alla fyra EFTA-länder. Storbritannien och Irland och fyra andra EU-länder deltar inte i Schengensamarbetet.
EU-migrant är inte en term som har någon juridisk betydelse i EU-rätten, utan används främst av svensk media för att beteckna de EU-medborgare som utnyttjar sig av den fria rörlighetens rätt till inresa och tre månaders uppehåll i en annan EU-stat i annat syfte än att turista, söka arbete eller studera och som inte heller har tillgångar tillräckliga för att försörja sig själva väl på plats. Begreppet har främst använts för att beteckna EU-medborgare som reser från medlemsstater med lägre ekonomisk standard till medlemsstater med högre ekonomisk standard. Syftet för att uppehålla sig i den nya medlemsstaten kan vara att få tillgång till de nationella välfärdssystemen, så som sjukvård, arbetslöshetsunderstöd eller andra sociala förmåner, men också att tjäna pengar genom t ex prostitution eller tiggeri. EU-migrant som begrepp har kopplingar till begreppet välfärdsturism, eller social turism, och de diskussioner som fördes om risken för utnyttjande av välfärdsskillnader inom unionen vid tiden för EUs utvidgning i östra Europa.
Fri rörlighet för kapital innebär att pengar får överföras utan tillstånd mellan EU-länder liksom inom ett land. EU har infört euro, en gemensam valuta, som de flesta medlemsländer infört, för att underlätta kapitalrörelser. För banköverföringar i euro har man skapat likadana praktiska förutsättningar för överföringar mellan EU-länder som inrikes. I praktiken har man tagit rutinerna för EU-betalningar och infört dem även inrikes, dock alltså endast för euro.
Tillfälliga undantag från de fyra friheterna så som de är föreskrivna i unionens fördrag kan förekomma i vissa fall.
När en medlemsstat ansluter sig till unionen sker det genom att ett anslutningsfördrag upprättas. Detta kan innehålla framförhandlade begränsningar eller gynnande undantag för den nya medlemsstaten. En begränsning kan vara för hur den fria rörligheten kan utnyttjas av medborgare i de nya medlemsstaterna. Sådana övergångsbestämmelser har införts i de senaste anslutningsfördragen, anslutningsfördraget 2003, anslutningsfördraget 2005 och anslutningsfördraget 2011. Övergångsbestämmelserna kan tillämpas i högst sju år efter att anslutningen ägde rum och det är frivilligt för de befintliga medlemsstaterna om de vill tillämpa begränsningarna eller inte. De sista övergångsbestämmelserna för arbetstagare från de medlemsstater som anslöt sig till unionen den 1 maj 2004 upphörde den 1 maj 2011. Övergångsbestämmelser för bulgariska och rumänska arbetstagare gällde tills 2014 i Belgien, Frankrike, Luxemburg, Malta, Nederländerna, Storbritannien, Tyskland och Österrike. Övergångsbestämmelser är i kraft för kroatiska arbetstagare sedan Kroatiens anslutning till unionen den 1 juli 2013 tills sju år gått.
Även EFTA-länderna fick använda samma regler eftersom de har fått del av de fyra friheterna på samma villkor som
EU-länderna dock utan att fått delta i utformningen av dem. Schweiz använde begränsningar mot nya EU-länder så långt det var möjligt. En folkomröstning 9 februari 2014 gav resultatet att Schweiz ska begränsa invandringen från EU och förhandla om reglerna, något som EU inte gått med på.
Som en följd av sin ekonomiska kris införde Cypern i mars 2013 kapitalkontroller som första medlemsstat någonsin i Europeiska unionen. Det gällde gränser på medförande av kontanter vid utresa, på användande av cypriotiska kort utomlands och vissa andra begränsningar vid utförsel, samt gräns för kontantuttag i banker. Cyperns införande av kapitalkontroll granskades av Europeiska kommissionen och förklarades vara i överensstämmelse med unionens regler om möjliga undantag från den fria rörligheten av kapital när den nationella stabiliteten eller säkerheten står på spel. Åtgärderna kontrolleras löpande av kommissionen för att säkerställa att åtgärden inte går utöver vad som är nödvändigt för att säkerställa Cyperns nationella stabilitet och säkerhet. I början av 2014 upphävdes delar av restriktionerna och resterande restriktioner upphävdes den 6 april 2015.
I slutet av juni 2015 införde Greklands regering begränsningar i den fria rörligheten för kapital in och ut ur landet. Kontantuttag begränsades till 60 € per dag. Detta till följd av de strandade förhandlingarna mellan regeringen och landets långivare Internationella valutafonden, Europeiska kommissionen och Europeiska centralbanken, och de stora kontantuttag och utförsel av pengar som skett under en tid innan. Den 20 juli 2015 öppnade bankerna igen, men kapitalkontrollerna kvarstår tills vidare. Kapitalkontrollerna väntas upphöra vid årsskiftet 2015/2016.
EES-avtalet, utvidgar området med fri rörlighet till Island, Liechtenstein och Norge.